Nästan otäckt mainstream

ROXY MUSIC – FLESH+BLOOD – 1980

Att Bryan Ferry dammar av Wilson Picketts In The Midnight Hour och dessutom twistar till Byrdsklassikern Eight Miles High till det oigenkänliga gör inte att jag tycker bättre om Flesh+Blood. Men jag kan inte låta bli att tycka bättre om detta album än föregångaren Manifesto.

För den som inte kommer ihåg Manifesto kan jag berätta att det var med det albumet Roxy Music fick bottenkänning på riktigt. Närmast kan man beskriva det som ett discoalbum som inte gick att ta på allvar. Flesh+Blood är ungefär samma sak, en gång till, vilket enligt alla sunda principer borde göra skivan till en ännu tråkigare än sin föregångare.

Men så är det inte, tycker jag. Det är till och med så att jag vågar påstå att Flesh+Blood är ett tämligen underskattat album betydligt bättre än sitt rykte trots att låtarna på skivan är nästan otäckt mainstream.

Men jag har av någon anledning så svårt att tycka illa om Roxy Music, som gång efter gång lyckas charma mig utan att jag riktigt vet varför.

Orsaken till att jag inte vill såga den här plattan beror nästan uteslutande på skivans sista spår, Running Wild, en superslimmad, drömsk ferryballad som man bara måste älska.

Det är den låten samt att Ferry lyckas ganska bra med In The Midnight Hour som räddar Flesh+Blood. Däremot kommer jag nog aldrig att förstå varför han gjorde som han gjorde med Eight Miles High.

Nr: 1966/2222