OLA MAGNELL – VALLMOLAND – 2003
Det finns en facebookgrupp för folk som samlar på Ola Magnells CD-skivor. Där har jag inte gått med, jag har ju de flesta av hans album på vinyl.
Men Vallmoland finns bara på CD, 2003 var det nog ingen som ens tänkte tanken att den borde ges ut på vinyl. Tiden går i cirklar och ibland bakåt. De flesta nya skivor nu för tiden släpps på vinyl. Jag har kommit hem:
Ta mej hem, ta mej hem
varje sten jag rullat upp
har rullat ner igen
och det som skett sker igen (Sisyfos)
Det tog tio år för Ola Magnell att få ut Vallmoland. Efter sorgligt underskattade Förlovat land 1993 blev han utsparkad från sitt skivbolag. Vem ville höra ”han den där med Påtalåten”...
Att Ola Magnell gjorde comeback tio år senare gick dessvärre de flesta förbi. Skivan fick dessutom inte särskilt roliga recensioner; tråkig, gammal, ute...
Så var det naturligtvis inte. Men en recensent har inte särskilt mycket tid på sig. En tvärsäker åsikt ska levereras helst innan skivan är färdiginspelad. Ibland blir det fel.
Vallmoland, som de flesta av Ola Magnells album, är en sån där sak som tar tid att lära känna.
En skiva man måste spela många gånger för att förstå vad han menar. Magnells texter är småknepiga och underfundiga, och samhällskritiken finns där, på Vallmoland som på hans tidigare plattor.
Allt är redan sagt
om de mäktigas förakt
och det är kallt, kallt, kallt...(Kallt, kallt, kallt)
Trots att jag levt med Ola Magnells låtar i över 40 år är jag fortfarande svag för för hans väl utmejslade poetiska texter. Därför är Vallmoland en sån där skiva jag gärna återkommer till.
Sisyfos, Vallmoland, den självupptagne desperadon som sköt sig själv i foten i Macho kid, Dimmornas kaj och Kallt kallt kallt är de låtar som satt sig bäst.
Ibland kommer jag på mig själv med att de bara finns där nånstans i bakhuvudet och vill fram.
Vad som händer under ytan
kan man fråga sig ibland
inte är det raka puckar
som slår elden ur min hand (Grumliga motiv)
Nr: 199/CD
Det finns en facebookgrupp för folk som samlar på Ola Magnells CD-skivor. Där har jag inte gått med, jag har ju de flesta av hans album på vinyl.
Ta mej hem, ta mej hem
varje sten jag rullat upp
har rullat ner igen
och det som skett sker igen (Sisyfos)
Det tog tio år för Ola Magnell att få ut Vallmoland. Efter sorgligt underskattade Förlovat land 1993 blev han utsparkad från sitt skivbolag. Vem ville höra ”han den där med Påtalåten”...
Att Ola Magnell gjorde comeback tio år senare gick dessvärre de flesta förbi. Skivan fick dessutom inte särskilt roliga recensioner; tråkig, gammal, ute...
En skiva man måste spela många gånger för att förstå vad han menar. Magnells texter är småknepiga och underfundiga, och samhällskritiken finns där, på Vallmoland som på hans tidigare plattor.
Allt är redan sagt
om de mäktigas förakt
och det är kallt, kallt, kallt...(Kallt, kallt, kallt)
Sisyfos, Vallmoland, den självupptagne desperadon som sköt sig själv i foten i Macho kid, Dimmornas kaj och Kallt kallt kallt är de låtar som satt sig bäst.
Ibland kommer jag på mig själv med att de bara finns där nånstans i bakhuvudet och vill fram.
Vad som händer under ytan
kan man fråga sig ibland
inte är det raka puckar
som slår elden ur min hand (Grumliga motiv)
Nr: 199/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar