THE WHO – TOMMY – 1969
Denna Pete Townshends första rockopera är en rejält skruvad historia. Sjuårige Tommy blir döv, stum och blind av chocken när han får se sin pappa slå ihjäl mammans älskare. När han får ett flipperspel blir han trots sitt handikapp en oslagbar mästare.
Tack vare framgångarna och konfrontationen med en sönderslagen spegel gör honom frisk igen, han grundar en egen filosofi får massor av lärjungar och låter bygga ett färgstarkt slott för kulten. Men när han kräver att följarna ska sluta med droger och spela flipper i stället vänder de sig emot honom...
...och nånstans där slutar den fragmenterade historien, som går att få fram ur de olika låtarnas texter.
Rockoperan Tommy, den som blev film och senare också spelades på musikalscenerna, byggde vidare på Townshends löst sammansatta historia.
Nu ska man kanske inte blanda ihop den psykedeliska handlingen i rockoperan med musiken allt för mycket. Musiken på albumet klarar sig alldeles utmärkt själv och är som fristående musikalbum betydligt mer intressant än berättelsen. Det allmänna intrycket har dock ofta blivit det motsatta. Det är Tommy som rockopera/konceptalbum som har hamnat i fokus inte musiken.
Men om man nu lämnar denna något skruvade story och bara ägnar sig åt låtarna upptäcker man direkt att det här är ett riktigt starkt album, tillsammans med Quadrophenia Townshends allra största ögonblick.
Låtar som Pinball Wizzard (som kom till bara för att The Who visste att en av den tidens mest inflytelserika musikkritiker också var ett stort flipperfan), I´m Free och We´re Not Gonna Take It är några av de bästa låtar The Who någonsin gjorde. Faktum är att alla låtar på albumet håller hög klass.
En av mina favoriter är balladen 1921, en låt som sällan brukar nämnas men är en sån där som gör att man bara smälter när man får höra den. Till och med de där små övergångslåtarna på en eller max två minuter är välgjorda.
Ett enda svagt spår hittar jag, eller småtråkigt snarare. Tio minuter långa instrumentala Underture är ganska jobbig att behöva lyssna på. Men att Tommy är en rockklassiker från första till sista låten behöver man inte fundera över.
Nr: 1570/2222
Denna Pete Townshends första rockopera är en rejält skruvad historia. Sjuårige Tommy blir döv, stum och blind av chocken när han får se sin pappa slå ihjäl mammans älskare. När han får ett flipperspel blir han trots sitt handikapp en oslagbar mästare.
Låtar som Pinball Wizzard (som kom till bara för att The Who visste att en av den tidens mest inflytelserika musikkritiker också var ett stort flipperfan), I´m Free och We´re Not Gonna Take It är några av de bästa låtar The Who någonsin gjorde. Faktum är att alla låtar på albumet håller hög klass.
Ett enda svagt spår hittar jag, eller småtråkigt snarare. Tio minuter långa instrumentala Underture är ganska jobbig att behöva lyssna på. Men att Tommy är en rockklassiker från första till sista låten behöver man inte fundera över.
Nr: 1570/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar