Höga förväntningar på Rufus Zuphall

RUFUS ZUPHALL – PHALLOBST - 1971

Ur det gyttjiga bottenskiktet i krautrockdammen fiskar vi denna gång upp Rufus Zuphalls andra och sista album Phallobst. Detta nordtyska band från Aachen nära holländska gränsen jämfördes ibland med Jethro Tull.

Rufus Zuphalls första LP fick namnet Weiß der teufel. Man kan ana att djävulen har fingrar med i spelet även på andra plattan. Förmodligen är det hans demoniskt röda hand som kramar saften ur det gamla gråpäronet på omslagsbilden.

Eller så var det kanske så att Rufus Zuphall kände sig urkramade när skivan spelades in. Kraven från skivbolaget var höga på att göra en lika bra platta som den första.

Till bandets hjälp ställdes därför demonproducenten Dieter Dierks, vilket höjde förväntningarna än mer.

Skivbolaget och bandet var dessutom oense om låtval och till och med vilken gitarrist som skulle vara med i bandet. Det blev inte bättre av att inspelningsstudion inte var färdigbyggd...

Phallobst är trots allt utomstående trassel en tekniskt sett betydligt bättre än sin föregångare, som hade spelats in under tämligen primitiva förhållanden, och Dieter Dierks fick faktiskt fason på bandets sound.

Vad Rufus Zuphall inte klarade den här gången var att skapa riktigt lika intressanta låtar som på Weiß der teufel.

Därmed inte sagt att Phalobst därför skulle vara en svag platta, tvärtom. Får du tag i skivan lägg då lite extra krut på instrumentala Majrökel som är en låt i sann Tullanda. Closing Time, bluesrockiga Prickel Pit och västkustpsykedeliska Portland Town är andra låtar jag kan rekommendera.

Nr: 925/2222