EELA CRAIG – EELA CRAIG – 1971
Det måste finnas saker som är intressantare än Conchita Wurst och Franz Klammer i Österrike tänkte jag när jag fick syn på den här LP:n med Eela Craig. Och så slog jag till.
Men när jag hörde första låten blev jag förbannad på mig själv att jag inte lyssnat på skivan innan jag köpte den för dyra pengar. Första låten på LP:n är nämligen inget annat än något man skulle kunna kalla Deep Purple-parodi där sångaren försöker gå upp i falsett men inte lyckas.
Lägg sen till att ljudnivåerna inte låter alls bra. Eela Craigs debutskiva hamnade därför långt bak i skivsamlingen. Jag lyssnade inte ens på de andra låtarna, vilket jag borde gjort.
Eela Craig har egentligen ett ganska bra rykte och jämfördes i början av 70-talet faktiskt med de tyska krautrockbanden. När jag nu, alldeles för sent, äntligen spelat hela skivan vet jag varför.
Den där Deep Purpleinledningen kan jag inte förklara, men resten av LP:n är något helt annat.
I min samling är numera denna LP en tämligen sjysst jazzrockplatta med inslag av både psykedelia och krautrock som jag gärna lyssnar på. Det bär nog mer jazz än rock när jag tänker efter. Ganska typisk krautrock.
För den som kommer ihåg amerikanska psychhjältarna Sweetwater kan nog Eela Craigs första skiva vara något att leta efter.
Den har samma lätt gungigt inrökt tillbakalutade stil och dessutom en riktigt fräck flöjtist som absolut höjer stämningen.
Jag gillar gitarristen också förresten. Lägger till Canned Heat och Grateful Deads Terrapin Station också. LP:n har det anslaget ibland även om jag numera tycker denna österrikiska överraskning (för mig) har mer variation i sitt uttryck än så.
Andra, senare, album med Eela Craig lutar mer åt symfonisk progg än denna LP måste jag väl också berätta.
Nr: 410/2222
Det måste finnas saker som är intressantare än Conchita Wurst och Franz Klammer i Österrike tänkte jag när jag fick syn på den här LP:n med Eela Craig. Och så slog jag till.
Lägg sen till att ljudnivåerna inte låter alls bra. Eela Craigs debutskiva hamnade därför långt bak i skivsamlingen. Jag lyssnade inte ens på de andra låtarna, vilket jag borde gjort.
I min samling är numera denna LP en tämligen sjysst jazzrockplatta med inslag av både psykedelia och krautrock som jag gärna lyssnar på. Det bär nog mer jazz än rock när jag tänker efter. Ganska typisk krautrock.
Den har samma lätt gungigt inrökt tillbakalutade stil och dessutom en riktigt fräck flöjtist som absolut höjer stämningen.
Jag gillar gitarristen också förresten. Lägger till Canned Heat och Grateful Deads Terrapin Station också. LP:n har det anslaget ibland även om jag numera tycker denna österrikiska överraskning (för mig) har mer variation i sitt uttryck än så.
Andra, senare, album med Eela Craig lutar mer åt symfonisk progg än denna LP måste jag väl också berätta.
Nr: 410/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar