The Musical Box: Atomic Roosters magnetiska poler

tisdag 21 juni 2016

Atomic Roosters magnetiska poler

ATOMIC ROOSTER - DEATH WALKS BEHIND YOU - 1970

Death Walks Behind You består av två magnetiska motpoler. John Du Canns blixtrande gitarrspel – Vincent Cranes klaviatur.
Det är inte så att de försöker överglänsa varandra. Det är två motpoler som både attraheras och extraheras av varandra. Det är det som skapar magin runt Death Walks Behind You, Atomic Roosters främsta verk. Ett av den progressiva rockens stora.

Och då var Atomic Rooster vid den här tiden ännu bara ett tremannaband. Det är skivan innan Chris Farlow dök upp som en dödsängel med svarta vingar och drog med sig Atomic Rooster ut i ett dystert landskap av av funkig hård rock.

Death Walks Behind You är också dyster och mörk, men av en helt annan anledning. Atomic Rooster kan nog påstås vara den progressiva rockens motsvarighet till Black Sabbath.

En intelligentare form av Black Sabbath, som fansen gärna uttrycker det. Atomic Rooster har samma mörka sound, utan att för den skull locka satanisterna. Texterna är inte så fulla av klicheer som Black Sabbath var så bra på att producera.
John Du Cann har samma ödesmättade djup i sin gitarr, men inte Iommis stenhåra metallglans i sina riff. Atomic Roosters rytmsektion, som består av Vincent Crane som på den här LP:n tog hand om både klaviatur och basgitarr, är så mycket mer sofistikerat än Sabbath.

Och så mycket mer professionellt. Death Walks Behind You rekommenderas därför till alla metalfans som vill försöka ta reda på var rötterna finns.
För att inte avsluta denna text med en sågning av Sabbath, vilket inte alls var meningen när jag började, fortsätter jag med låtarna. Som alla är riffbaserade, blytunga progmonster (utom Nobody Else, skivans enda ballad, vilken är en av de få låtar på skivan man inte kommer ihåg efteråt).

Okej, sången är inte bländande men spelar mindre roll. Och den som av någon anledning inte gillar trumsolon kan ha invändningar. Men det arbete Du Canns gitarr och Vincent Crane gör på sina klaviaturinstrument – de två magnetiska polerna – knäcker precis allt.

För den som ännu inte är övertygad rekommenderas jag en genomlyssning av sista spåret, Gershatzer. Mäktigt!

Nr: 1118/2222

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar