Gitarronani och fläskiga keyboards

JANE – SIGN NO. 9 – 1979

Att det är Jane hör man direkt. Men Jane 1979 och Jane från storhetstiden i början av 70-talet är inte samma sak. Då var de här tyskarna en av de klarast lysande stjärnorna på krautrockhimlen. Mindre än tio år senare var Jane bara ett i mängden av bra rockband.

Från Tyskland eller inte spelade ingen större roll. Vid den här tiden hade alla börjat låta ungefär likadant avsett vilket hörn av jorden de kom från.

Undantaget med Jane är att sångaren absolut inte kunde komma från något annat land än Tyskland med en sådan engelsk brytning. På den tiden var det förmodligen ett handikapp. Numera är det en charmig detalj.

Nu är Sign No. 9 dock en riktigt sjysst rockplatta. Jämfört med mycket annat från samma tid står den sig väl i konkurrensen. Jane har ett fräckt och säreget sound som man hittar här också. Bara det gör ju att man tycker plattan är bra, eller hur?

Att alla låtarna inte håller måttet hela vägen spelar mindre roll då. Men inledningen med titelspåret Sign No. 9 är inte dum alls och andra psykedeliska spåret That´s The Way för nästan tankarna tillbaka till Janes allra första album.

Nackdelen är dock att det blir lite för mycket av allt. För mycket gitarronani och för mycket fläskig ljudmatta, för mycket synthar och massiva ljudväggar.

Noteras bör kanske att keyboardisten Manfred Weiczorke inför inspelningen av Sig No. 9 lämnat bandet för Eloy och att gitarristen Klaus Hess här spelar både gitarrer och keyboard. Märkligt nog gör det ingen så där gigantisk skillnad på soundet som man skulle kunna tro.

Nr: 1789/2222