VAN MORRISON – HYMNS TO THE SILENCE – 1991
Hymns To The Silence är ett ögonblick av stillhet, en andlös stund av något alla behöver. Ett hål i tiden om man så vill, en stund att tänka efter, att andas ut.
I LP-skivans allra sista skälvande ögonblick, 1991, kom Van Morrisons Hymns to the Silence, ett dubbelalbum. När alla redan visste att LP-skivan var död och bara skulle begravas anlände detta mästerverk. Jo, för det är ett mästerverk, det påstår i alla fall jag.
Det är ett album som griper tag i sina lyssnare och får dem ta det där djupa andetaget som betyder att man kan slappna av, luta sig tillbaka och bara njuta.
Van Morrison har sedan 1967 gjort mängder med skivor. En produktion som aldrig verkar att sina.
Han har gjort album med sin irländska musik hemifrån med the Shieftains, han har gjort musik av Moose Allison, med Linda Gail Lewis (lillasyrra till Jerry Lee). Han har gjort blues, jazz, country och rock.
Till och med något som nästan kan kallas synthpop på Inarticulate Speach of the Heart. Kort sagt allt som går att göra.
Hymns to the Silence är hans hemmaplan. Det är en jazzig flört med country och inte minst med religionen. Inget av detta går i vanliga fall in på min musikaliska favoritlista, men Hymns To The Silence har något som är svårt att beskriva. En känsla av harmoni, lugn och avslappning.
Det finns så klart massor med fin musik på detta album. Jag nöjer mig med att nämna två av låtarna, båda på den tredje sidan; Hymns To The Silence och On Hyndford Street. Musik som känns välkomnande, ärlig och alldeles självklar.
Nr: 1773/2222
Hymns To The Silence är ett ögonblick av stillhet, en andlös stund av något alla behöver. Ett hål i tiden om man så vill, en stund att tänka efter, att andas ut.
Van Morrison har sedan 1967 gjort mängder med skivor. En produktion som aldrig verkar att sina.
Han har gjort album med sin irländska musik hemifrån med the Shieftains, han har gjort musik av Moose Allison, med Linda Gail Lewis (lillasyrra till Jerry Lee). Han har gjort blues, jazz, country och rock.
Till och med något som nästan kan kallas synthpop på Inarticulate Speach of the Heart. Kort sagt allt som går att göra.
Nr: 1773/2222
För mig som gammal Van Morrison-fan är bästa spåret på plattan Vans version av psalmen "Just a closer walk with thee" (här kallad "See me through, part II"). När Van gör ett slags gospel-tolkning av melodin (som för övrigt gjorts i en mängd versioner av såväl blues- och jazz-musiker som av countrysångare) och sedan brister ut i vad som verkar vara en improviserad dikt om hans uppväxt i Belfast och hur han brukade lyssna på jazz på radion- ja, för mig sammanfattar allt detta på något sätt hela Van Morrisons artistiska koncept i en enda låt.
SvaraRaderaHär synliggörs hans musikaliska rötter i country, blues och gospel, kärleken till det irländska ursprunget och hemstaden, religiositeten och det andliga sökandet, hyllningarna till musikaliska förebilder (i allmänhet gamla blues- och jazzlegender), poesi-recitationerna som jag misstänker är inspirerade av beatnik-kulturen under 1950- och tidigt 60-tal...
Det kan tyckas töntigt. En rockartist på väg in i medelåldern (Van var 46 när plattan släpptes) som gör en version av en gammal psalm, i vilken han - förutom ursprungstexten - sjunger/deklamerar ett antal strofer som i princip är en nostalgisk, kvasireligiös beskrivning av hans ungdomsminnen. Musikaliskt sett knyter tolkningen an till en afroamerikansk gospetradition, som naturligtvis inte har mycket med Van Morrisons irländska ursprung att göra.
Jag antar att detta är något man antingen hatar eller älskar. Personligen älskar jag det.