FINCH – BEYOND EXPRESSIONS – 1976
Fink blir Vink på holländska, vilket blir Finch på engelska. När två bröder Vink bildade band fick det därför heta Finch. Vilket kanske kan tyckas vara lite väl alldagligt, fågelnamn är inte ovanliga i rockvärlden, Black Crowes, Eagles, felstavade Byrds och Flamingokvintetten (he, he).
Vid en första anblick kanske Finch också kan betraktas som ett alldagligt band. Helt instrumentala låtar influerade av storheter som Yes och John McLaughlin. Dessutom låter den unge gitarristen, då 20-årige Joop van Nimwegen, väldigt lik Steve Howe.
Men det där är en övergående fas.
Under ytan är Finch en udda fågel. Lyssnar man lite mer hör man att Finch hade ett ganska säreget anslag och att Nimwegens likheter med Howe stannade ganska tidigt.
Han kopierade inte på något sätt, utan gick helt egna vägar. Nimwegen var förresten briljant, det var till stora delar hans insats som gjorde Finch till ett av Hollands mest intressanta progressiva rockband på 70-talet.
Att bandet inte hade någon sångare förklarades med att de helt enkelt inte hittade någon som var tillräckligt bra. Kanske var det ett fiffigt drag.
Finch hade förmodligen blivit något helt annat med sångare. Beyond Expression är bandets andra och näst sista platta. Den kan möjligtvis anses något mer otillgänglig än debutskivan. Här finns bara tre låånga låtar, Glory Of The Inner Force innehöll hela fyra musikstycken.
Finch gillade nämligen det där med att dra ut på melodislingorna i det oändliga och sen undersöka var de tog vägen. Resultatet blev blandat, vissa avsnitt är lysande, andra försvinner ut i tomma intet.
Jag ser likheter inte minst med yesalbum som Close To The Edge, och i vissa delar också Fragile. Felet med Beyond Expressions är att den låter lite för lik sin föregångare. Det är nästan så att man börjar misstänka att bandet fick brist på bra idéer och malde på i ungefär samma spår. Detta tar dock inte bort den sköna känslan av att lyssna på skivan.
Nr: 208/2222
Fink blir Vink på holländska, vilket blir Finch på engelska. När två bröder Vink bildade band fick det därför heta Finch. Vilket kanske kan tyckas vara lite väl alldagligt, fågelnamn är inte ovanliga i rockvärlden, Black Crowes, Eagles, felstavade Byrds och Flamingokvintetten (he, he).
Han kopierade inte på något sätt, utan gick helt egna vägar. Nimwegen var förresten briljant, det var till stora delar hans insats som gjorde Finch till ett av Hollands mest intressanta progressiva rockband på 70-talet.
Att bandet inte hade någon sångare förklarades med att de helt enkelt inte hittade någon som var tillräckligt bra. Kanske var det ett fiffigt drag.
Finch hade förmodligen blivit något helt annat med sångare. Beyond Expression är bandets andra och näst sista platta. Den kan möjligtvis anses något mer otillgänglig än debutskivan. Här finns bara tre låånga låtar, Glory Of The Inner Force innehöll hela fyra musikstycken.
Jag ser likheter inte minst med yesalbum som Close To The Edge, och i vissa delar också Fragile. Felet med Beyond Expressions är att den låter lite för lik sin föregångare. Det är nästan så att man börjar misstänka att bandet fick brist på bra idéer och malde på i ungefär samma spår. Detta tar dock inte bort den sköna känslan av att lyssna på skivan.
Nr: 208/2222
Angående rockband med fågelnamn:
SvaraRadera"Turtles" var visserligen en trevlig poporkester, men såvitt jag vet betyder namnet "sköldpaddorna", och har alltså inte så mycket med fåglar att göra. Det finns dock ett antal grupper med fågelnamn förutom de du nämnde:
Rare Bird (som du själv skrivit om vid ett par tillfällen), Noel Gallagher's High Flying Birds (den ene av Oasis-bröderna i soloprojekt), Faron's Flamingos (brittisk merseybeat-grupp från tidigt 60-tal), The Swans (amerikansk alternativrock, 1980-90-tal), The Falcons (rhythm & blues-gruppen i vilken Wilson Pickett började sin karriär), Ronnie Hawkins & The Hawks (kompbandet The Hawks blev ju så småningom The Band)... Det finns säkert fler, detta var de jag på rak arm kom att tänka på.
Ha, ha, tack för den. Ibland skriver tangenterna av sig själv...
Radera