J GEILS BAND – THE MORNING AFTER – 1971
Hade J Geils och Magic Dick möjligtvis lite stones-komplex? Flera låtar på The Morning After skulle kunna varit hämtade direkt från Let It Bleed eller Exile On Main Street. Inget illa menat. J Geils Band gör sin grej alldeles förbannat bra och jämförelsen med Stones är en komplimang.
J Geils Band har ju så mycket våldsam energi i låtarna att det nästan kokar över. Whammer Jammer är en brutal uppvisning av munspelsvirtuosen Magic Dick.
Men det är bara början. Den hotade bandledaren J Geils själv kontrar i låten efter – So Sharp – med ett så skitigt gitarrljud att vilket nutida band som helst skulle börja lipa av avundsjuka. Och så där bara fortsätter det.
Ljudet är rått och okomplicerat, men ändå nära och äkta. The Morning After är den perfekta bluesrockskivan, där avstampet finns i countryrocken med Gram Parson som den stora förebilden.
Jag har redan nämnt mina favoritlåtar på skivan. Men de är bara två i raden. Den här LP:n har mer att bjuda på, bara man har kraft och mod att lyssna på den.
J Geils Band har nämligen en tendens att suga musten ur sina lyssnare och bryta ner dem till oigenkänlighet.
Men tro inte att de hjälper de skälvande nervvraken komma på benen efteråt. Sånt bryr väl sig inte Magic Dick om. Whammer Jammer!
Nr: 1196/2222
Hade J Geils och Magic Dick möjligtvis lite stones-komplex? Flera låtar på The Morning After skulle kunna varit hämtade direkt från Let It Bleed eller Exile On Main Street. Inget illa menat. J Geils Band gör sin grej alldeles förbannat bra och jämförelsen med Stones är en komplimang.
J Geils Band har ju så mycket våldsam energi i låtarna att det nästan kokar över. Whammer Jammer är en brutal uppvisning av munspelsvirtuosen Magic Dick.
Men det är bara början. Den hotade bandledaren J Geils själv kontrar i låten efter – So Sharp – med ett så skitigt gitarrljud att vilket nutida band som helst skulle börja lipa av avundsjuka. Och så där bara fortsätter det.
Ljudet är rått och okomplicerat, men ändå nära och äkta. The Morning After är den perfekta bluesrockskivan, där avstampet finns i countryrocken med Gram Parson som den stora förebilden.
Jag har redan nämnt mina favoritlåtar på skivan. Men de är bara två i raden. Den här LP:n har mer att bjuda på, bara man har kraft och mod att lyssna på den.
J Geils Band har nämligen en tendens att suga musten ur sina lyssnare och bryta ner dem till oigenkänlighet.
Men tro inte att de hjälper de skälvande nervvraken komma på benen efteråt. Sånt bryr väl sig inte Magic Dick om. Whammer Jammer!
Nr: 1196/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar