NECRONOMICON – TIPS ZUM SELBSTMORD – 1972
Upptryckt i bara 500 exempel, där skivomslaget var format som ett ihopvikbart kors, är detta något av krautrockens heliga graal. En nästan mytisk LP som inte gått att få tag på.
.jpg)
Som tur är finns det numera en och annan reissue. Jag misstänker att jag har en tredje eller fjärde upplaga, en privat pressning, förmodligen inte den heller tryckt i särskilt många ex.
Bilden: Den här bilden är hämtad från nätet. Det är så här originalplattan ser ut. DEn som vill ha tag på skivan lär få lägga upp en bra slant för den.
Såna där omöjliga skivor, som givetvis är ohyggligt dyra, brukar ha ett oförtjänt gott rykte. De som äger dem hävdar gärna att de är bättre än vad de verkligen är (för att kunna sälja dem dyrt?). Och de som köper dem för dyra pengar vill gärna rättfärdiga att de betalat flera tusenlappar för dem.
Men i det här fallet är detta ett lysande krautrockalbum. Inte minst för den karga och råa inramningen. Låtarna spelades tydligen in i en mycket provisorisk lokal, inte alls avsedd för musik. Det ger Tips Zum Selbstmord ett synnerligen speciellt och naket sound.
Det finns dem som menar att Necronomicons musik är en föregångare till punken, vilket man givetvis kan tänka sig.
Jag tror förklaringen ligger i efterkrigstidens Tyskland.
Det finns en desperation i musiken som nästan går att ta på, samtidigt andas den framtidstro och hopp. Soundet är rått och primitivt men ändå lyckas den beröra på ett sätt som annan popmusik inte är i närheten av.
Givetvis sjunger Necronomicon sina texter på tyska.
Något att jämföra med?
Tja, det är inte helt enkelt. Tidiga Amon Düül II givetvis (tänker då närmast på Phallus Dei), Orange Peel absolut.
För dem som inte har kläm på de banden går det kanske att tänka sig en mix av garagerock, hårdrock, psykedelia, klassisk musik och electronica. Nånstans där hittar man Necronomicon.
Nr: 948/2222
Upptryckt i bara 500 exempel, där skivomslaget var format som ett ihopvikbart kors, är detta något av krautrockens heliga graal. En nästan mytisk LP som inte gått att få tag på.
Såna där omöjliga skivor, som givetvis är ohyggligt dyra, brukar ha ett oförtjänt gott rykte. De som äger dem hävdar gärna att de är bättre än vad de verkligen är (för att kunna sälja dem dyrt?). Och de som köper dem för dyra pengar vill gärna rättfärdiga att de betalat flera tusenlappar för dem.
Det finns en desperation i musiken som nästan går att ta på, samtidigt andas den framtidstro och hopp. Soundet är rått och primitivt men ändå lyckas den beröra på ett sätt som annan popmusik inte är i närheten av.
Givetvis sjunger Necronomicon sina texter på tyska.
Något att jämföra med?
Tja, det är inte helt enkelt. Tidiga Amon Düül II givetvis (tänker då närmast på Phallus Dei), Orange Peel absolut.
För dem som inte har kläm på de banden går det kanske att tänka sig en mix av garagerock, hårdrock, psykedelia, klassisk musik och electronica. Nånstans där hittar man Necronomicon.
Nr: 948/2222
Det är så kul att du hittar dessa kultalbum. All info angående denna skiva finns ju på nätet, så skriver inte mer. Tycker att ljudkvaliten på Green Brains cd utgåva är helt acceptabel för att komma från en tvåkanals rullbandspelare. Tyvärr aldrig hört vinylen. Skulle aldrig våga köpa denna i orginal, skulle säkert torska på ett fejkat EX.
SvaraRaderaStrongt att Du har kapaciteten att bli en sådan inbiten Krautentusiast. Själv gillar jag Schlager, liksom övriga 95% av befolkningen.