DEEP PURPLE – SHADES OF DEEP PURPLE – 1968
Det är viktigt att ha rätt inställning när man ger sig på Shades Of Deep Purple, annars är det lätt att bli besviken. Det går inte att tro att den skulle ha något med Fireball eller In Rock att göra.
Nej, man måste veta att det här är en LP av Deep Purples Mark 1-upplaga, inte Mark 2. Den allra första dessutom. Det är en 60-talare och mer Zombies och Cream än Machine Head och Made In Japan.
Den är från tiden innan Ian Gillan och Roger Glover, då Rod Evans och Nic Simper var med i bandet.
Det är en platta med en ung Jon Lord som då knappt provat sin kostym ännu, och en något yngre Richie Blackmore som 1968 inte kommit på hälften av alla gitarriff han hade i skallen. Om du ska lyssna på den här skivan idag är detta saker som är nödvändiga att veta, annars blir det fel.
Shades Of Deep Purple är mycket, mycket intressantare än vad vi som växte upp med Mark 2-upplagan tror. Sanningen är att det är ett spännande psykedeliskt rockalbum med progtendenser och ett stänk bluesrock. Här finns flera fantastiska låtar...och ett par riktigt oväntade...som en cover på Beatles Help och synnerligen märklig version av Hey Joe...
Det är mer psykedelia än hård rock, men ändå mer prog än pop. Det är dessutom sorgligt underskattat.
Det var nästan ingen som förstod den här LP:n i mitten av 70-talet.
Det var inte vad man ville höra, det var egentligen bara Hush och Mandrake Root som pekade ut vägen.
Men jag påstår att Shades Of Deep Purple går att lyssna på idag också.
Nr: 805/2222
Det är viktigt att ha rätt inställning när man ger sig på Shades Of Deep Purple, annars är det lätt att bli besviken. Det går inte att tro att den skulle ha något med Fireball eller In Rock att göra.
Det är en platta med en ung Jon Lord som då knappt provat sin kostym ännu, och en något yngre Richie Blackmore som 1968 inte kommit på hälften av alla gitarriff han hade i skallen. Om du ska lyssna på den här skivan idag är detta saker som är nödvändiga att veta, annars blir det fel.
Det var nästan ingen som förstod den här LP:n i mitten av 70-talet.
Det var inte vad man ville höra, det var egentligen bara Hush och Mandrake Root som pekade ut vägen.
Men jag påstår att Shades Of Deep Purple går att lyssna på idag också.
Nr: 805/2222
Jag som aldrig gillat hårdrock/heavy metal, men älskar mycket av den brittiska 60-talspopen, har faktiskt funderat på att skaffa denna platta. Deep Purples version av Billy Joe Royals/Joe Souths "Hush" är ju en höjdare. Om resten av albumet håller samma klass måste det vara en riktigt stark platta.
SvaraRaderaHush är bästa låten på skivan. Jag tycker att resten av låtarna också är klart lyssningsvärda, om än inte lika starka.
Radera