MIDNIGHT OIL – PLACE WITHOUT A POSTCARD - 1981
När Midnight Oil slog igenom i slutet av 80-talet med Beds Are Burning och LP:n Diesel & Dust dök flera av gruppens äldre plattor också upp i de svenska skivhyllorna. En av de märkligaste var Place Without A Postcard.
Det är ett riktigt svettigt rockalbum. Energin går på max, texterna är provocerande aggressiva. Lyssna bara på inledningen med Don´t Wanna be The One. Det är grymma grejer. Nästan lite Tom Petty.
Men när skivan var ny tyckte inte Midnight Oil själva om slutresultatet. Place Without A Postcard är det första album bandet spelade in utanför Australien, de åkte till England och demonproducenten Glyn Johns.
Nånstans på vägen skar det sig. Midnight Oils två tidigare plattor var tuffa rockrökare, punkigt och hårt. Det blev en kollison mellan Midnight Oils egna intressen och skivbolagets idé att göra om bandet till ett synthigt popband.
Låtarna blev inspelade, men Midnight Oil drog hem i förtid. När Places Without A Postcard dök upp i Sverige, alltså ungefär samtidigt med Diesel & Dust 1987, tyckte jag den bara var konstig och svår att förstå.
Därför blev den stående i många år i hyllan utan att spelas en enda gång. Jag gillade skivan innan, Head Injuries, betydligt bättre.
Men när jag nyligen lyssnade igenom mina gamla Midnight Oilplattor igen, efter att ha upptäckt storverken Capricorna och Redneck In Wonderland hittade jag Place Without A Postcard igen, eller såg den på det sätt jag kanske borde gjort redan på 80-talet.
Visserligen har det lagts på en hel del synthar, men Midnight Oils raspiga gitarrsound finns ändå kvar. Låtarna har dessutom attityd och är faktiskt experimentella. Pete Garretts sångröst är precis lika påträngande som både förr och senare.
Numera påstår jag tvärtom mot vad jag sagt tidigare att Place Without A Postcard är ett intressant album, ett av bandets mer spännande. Man kan nog hävda att det är bandets övergångsalbum från hård rock till pop och att det pekade ut vägen mot Diesel & Dust.
Nr: 56/2222
Har skrivit om skivan en gång tidigare, men har lyssnat på den igen och därför skrivit en ny text.
När Midnight Oil slog igenom i slutet av 80-talet med Beds Are Burning och LP:n Diesel & Dust dök flera av gruppens äldre plattor också upp i de svenska skivhyllorna. En av de märkligaste var Place Without A Postcard.
Nånstans på vägen skar det sig. Midnight Oils två tidigare plattor var tuffa rockrökare, punkigt och hårt. Det blev en kollison mellan Midnight Oils egna intressen och skivbolagets idé att göra om bandet till ett synthigt popband.
Låtarna blev inspelade, men Midnight Oil drog hem i förtid. När Places Without A Postcard dök upp i Sverige, alltså ungefär samtidigt med Diesel & Dust 1987, tyckte jag den bara var konstig och svår att förstå.
Därför blev den stående i många år i hyllan utan att spelas en enda gång. Jag gillade skivan innan, Head Injuries, betydligt bättre.
Visserligen har det lagts på en hel del synthar, men Midnight Oils raspiga gitarrsound finns ändå kvar. Låtarna har dessutom attityd och är faktiskt experimentella. Pete Garretts sångröst är precis lika påträngande som både förr och senare.
Numera påstår jag tvärtom mot vad jag sagt tidigare att Place Without A Postcard är ett intressant album, ett av bandets mer spännande. Man kan nog hävda att det är bandets övergångsalbum från hård rock till pop och att det pekade ut vägen mot Diesel & Dust.
Nr: 56/2222
Har skrivit om skivan en gång tidigare, men har lyssnat på den igen och därför skrivit en ny text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar