Ocean handlar om atmosfär

ELOY – OCEAN – 1977

Ocean kan tyckas lite väl pretentiöst, för tråkigt och bara för mycket. En del påstår säkert att det inte är särskilt spännande att koka ihop någon slags mytologisk historia om Atlantis uppgång och fall. Och att det inte var något nytt heller för den delen.

Men nu handlar det om Eloy och Frank Bornemann, som gjorde allt detta till sin egen grej, och då är allt förlåtet. Alla Eloys fans ser detta men vänder på det och tycker till och med att plattan är Eloys främsta. Jag är inte lika övertygad ( se inledningen), men jag gillar å andra sidan Frank Bornemanns atmosfäriska spaceprog så jag kan inte låta bli att Oceans ändå är ett ganska trevligt album att lyssna på emallanåt.

På den här skivan har ändå Eloy lyckats hitta en bra balans som gör att skivan är intressant att lyssna på. Inledningen med Poseidon´s Creation är mäktig, även om en och annan säkert vill påstå musiken det är väldigt bombastisk.

Nåja, jag hör inte till dem som gäspar, men erkänner att musiken skulle tjänat på att vara lite mer varierad. Men å andra sidan har jag utan några som helst invändningar ofta lyssnat igenom Yes album Tales From Topographic Oceans utan att protestera.

Det beror givetvis på att jag redan innan första LP:n hamnade på skivtallriken var inställd på att det skulle handla mer om atmosfär än musik. Eloys Ocean ska nog behandlas på samma sätt, som bättre skapar sinnesstämningar än ryggradsrysningar.

Att välja ut en eller ett par enskilda låtar är svårt. Jag gillar helheten men kan inte låta bli att nämna de bombastiska slutorden i Atlantis Agony. Det är hysteriskt roligt.

Jag har gjort det tidigare, men att den här gången jämföra Eloy med Pink Floyd tänker jag inte göra. När det gäller spacerock, atmosfäriska effekter och sound har Frank Bornemann inte en chans, oavsett vad fansen påstår. Där var pinkarna var på en helt annan nivå.

Nr: 503/2222

Jag har berättat om skivan tidigare, men har nu skrivit en ny text.