MOTT THE HOOPLE – LIVE – 1974
Mott The Hoople släppte egentligen bara ett enda livealbum, vilket är märkligt för ett band svars storhet på scenen var omtalad. Det är dessutom en underlig skiva med ovanliga låtval och andra konstigheter.
Låtarna är hämtade från två olika konserter 1973 och 1974, Hammersmith i London och Broadway, New York. Där har det sållats hårt, från båda konserterna får man höra sammanlagt bara åtta spår, där bara två av dem var hitlåtar, All The Way From Memphis och All The Young Dudes.
Övriga hämtades från bandets tidiga karriär innan genombrottet från skivor som Brain Capers, Mad Shadows och två singelbaksidor, Rose och Rest In Peace. När albumet firade 30 år 2004 släpptes visserligen en dubbel-CD med båda konserterna och alla låtar, men då var det ju för sent.
Trots det udda låtvalet var det här så klart en viktig skiva i min samling på den tiden. Det var tack vare den här liveskivan jag upptäckte Mott The Hooples tidiga skivor, vilket kanske var meningen att folk skulle göra.
Jag är inte helt säker på att jag utan den här LP:n börjat leta efter Motts tidiga album och singlar.
Sweet Angeline från Brain Capers är nämligen alldeles lysande, liksom Rose och Rest In Peace, som annars bara gick att hitta som b-sidor på de då betydligt mer berömda singlarna Honaloochie Boogie och The Golden Age Of Rock´n Roll.
Om det var ett säljtrick så gick det hem. Jag letade ju upp och köpte alla de där skivorna...
Men jag tycker ändå det är en bra platta. Mott The Hoople som liveband, med Ian Hunter, var en upplevelse då och är det faktiskt fortfarande.
Trots de få och lite udda låtarna är detta ett album med mycket högt underhållningsvärde där dessutom ljudet är mycket bra. Jag vill nog påstå att alla låtar på skivan är bra. Den mäktiga avslutningen i Hammersmith med en medley på sex låtar får det fortfarande att gå rysningar längs hela ryggen.
Nr: 710/2222
Jag har skrivit om LP:n för flera år sedan, men då jag nu lyssnat på den igen känner jag att en ny text med nytt innehåll är på sin plats.
Mott The Hoople släppte egentligen bara ett enda livealbum, vilket är märkligt för ett band svars storhet på scenen var omtalad. Det är dessutom en underlig skiva med ovanliga låtval och andra konstigheter.
Övriga hämtades från bandets tidiga karriär innan genombrottet från skivor som Brain Capers, Mad Shadows och två singelbaksidor, Rose och Rest In Peace. När albumet firade 30 år 2004 släpptes visserligen en dubbel-CD med båda konserterna och alla låtar, men då var det ju för sent.
Jag är inte helt säker på att jag utan den här LP:n börjat leta efter Motts tidiga album och singlar.
Sweet Angeline från Brain Capers är nämligen alldeles lysande, liksom Rose och Rest In Peace, som annars bara gick att hitta som b-sidor på de då betydligt mer berömda singlarna Honaloochie Boogie och The Golden Age Of Rock´n Roll.
Om det var ett säljtrick så gick det hem. Jag letade ju upp och köpte alla de där skivorna...
Trots de få och lite udda låtarna är detta ett album med mycket högt underhållningsvärde där dessutom ljudet är mycket bra. Jag vill nog påstå att alla låtar på skivan är bra. Den mäktiga avslutningen i Hammersmith med en medley på sex låtar får det fortfarande att gå rysningar längs hela ryggen.
Nr: 710/2222
Jag har skrivit om LP:n för flera år sedan, men då jag nu lyssnat på den igen känner jag att en ny text med nytt innehåll är på sin plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar