Gamla hårdrocksklassiker – Del 6
Trodde ni jag glömt den här skivan? Aldrig!
LED ZEPPELIN – PHYSICAL GRAFFITI - 1975
In My Time of Dying måste vara en av de skummaste låtar Led Zeppelin någonsin gjorde. Det var efter den zeppelinismen blev en egen religion. Det var nog Pages läckra gitarrspel som gjorde det...(men sen sabbar han allt med ett långt tradigt jävla jam som han bara vägrar avsluta. Men det bryr vi oss inte om...eller hur?).
Det finns en nästan lika skruvad låt till på Physical Graffiti från 1975, Kashmir. Den där ”vilda östern”-inspirerade låten som blivit alla fansens favorit. Den är nästan suggestiv med de där violinerna (eller synth?) i bakgrunden.
Med Physical Graffiti började Led Zep-tåget att rulla igen. Det där experimentella stoppet med Houses of the Holy var ett passerat stadium. Här lirar Led Zeppelin riktig hård rock igen. De där klassiska bluesriffen är tillbaka. Det är kanske därför skivan av många fans räknas som en av bandets största.
Jag var nästan 15 år när jag hörde skivan för första gången. Trots att Physical Graffiti inte är nån ”lätt” skiva, och dessutom en dubbel-LP, absorberade man varenda ton, varenda riff och nyans som gick att uppfatta. Det är nog därför jag även nu för tiden älskar att spela den. Det brukar aldrig räcka med en gång.
Och det trots att jag nu för tiden inte tycker att Physical Graffiti egentligen är någon av Led Zeppelins riktigt stora album.
För om man ska vara ärlig tog de ett steg tillbaka. Och ett steg mot den ”vanliga” hårdrocken.
Men det hindrar ju inte att jag kan spela låtar som Custard Pie, Trampled Under Foot och till och med In the Light och Ten Years Gone nästan hur många gånger som helst.
Nr: 613/2222
Trodde ni jag glömt den här skivan? Aldrig!
LED ZEPPELIN – PHYSICAL GRAFFITI - 1975
In My Time of Dying måste vara en av de skummaste låtar Led Zeppelin någonsin gjorde. Det var efter den zeppelinismen blev en egen religion. Det var nog Pages läckra gitarrspel som gjorde det...(men sen sabbar han allt med ett långt tradigt jävla jam som han bara vägrar avsluta. Men det bryr vi oss inte om...eller hur?).
Med Physical Graffiti började Led Zep-tåget att rulla igen. Det där experimentella stoppet med Houses of the Holy var ett passerat stadium. Här lirar Led Zeppelin riktig hård rock igen. De där klassiska bluesriffen är tillbaka. Det är kanske därför skivan av många fans räknas som en av bandets största.
För om man ska vara ärlig tog de ett steg tillbaka. Och ett steg mot den ”vanliga” hårdrocken.
Men det hindrar ju inte att jag kan spela låtar som Custard Pie, Trampled Under Foot och till och med In the Light och Ten Years Gone nästan hur många gånger som helst.
Nr: 613/2222
Ett av mina (många) misslyckanden, jag har aldrig ta till mig detta mastodontalbum, som du påpekar så är ju detta album älskat av alla sanna Zepp fans, och jag är ju ett stort fan av dessa farbröder.
SvaraRaderaVisst var det väl så att de tog ett steg tillbaka med detta album, om inte jag missminner mig så är väl detta till viss del ett hopkok av gammalt överblivet material från b.la. Four Symbols (IV) inspelningen.
Japp, så är det 50/50 ungefär. Det spelades in i längd, ett vanligt album. Sedan lades det till överblivet material. Kul skiva.
SvaraRadera