TRIUMVIRAT – A LA CARTE - 1978
Det är rena massakern där ute på nätet när den här skivan kommer på tal. Det verkar som att folk hatar den så innerligt att de helst skulle vilja se den brinna. De som är lite snällare hotar bara med att kasta ut den genom fönstret.
Om vi tar det från början är det så här. Triumvirat ansågs i början av 70-talet vara ett av Tysklands piggare krautrockband och jämfördes bland annat med Emerson Lake & Palmer. De gjorde flera hyllade album.
Men i mitten av 70-talet hände det något med Jürgen Fritz och hans bandpolare. De tog en helt ny inriktning, mot pop, jazz och soul...vilket låter synnerligen märkligt, eller hur?
Först gav de ut en platta som heter Pompeji, som fansen trots allt kunde acceptera. Men när A La Carte kom ut året efter tog det hus i helvete. Ett band som Triumvirat kunde ju naturligtvis inte börja låta som Supertramp...
För egen del är jag inte lika kategoriskt negativ. Detta kanske mest beroende på att mitt förhållande till Triumvirat före det här albumet är helt obefintligt. Jag har alltså inget att jämföra med.
Om jag kunnat det skulle jag förmodligen rättat in mig i ledet. Men inte nu. Jag tycker A La Carte är en ganska trevlig popskiva. Inte nån av mina bättre, och jag tänker inte ens försöka jämföra med Supertramp, men helt okej.
Och jag kan faktiskt tycka att det är rätt fräckt, rent av modigt, av Triumvirat att våga sig på något sådant här. Jag kan väl påminna om att de definitivt inte var ensamma. Bland annat holländska Earth & Fire gjorde precis samma sak...och började kopiera ABBA...
Nr: 1184/2222
Det är rena massakern där ute på nätet när den här skivan kommer på tal. Det verkar som att folk hatar den så innerligt att de helst skulle vilja se den brinna. De som är lite snällare hotar bara med att kasta ut den genom fönstret.
Men i mitten av 70-talet hände det något med Jürgen Fritz och hans bandpolare. De tog en helt ny inriktning, mot pop, jazz och soul...vilket låter synnerligen märkligt, eller hur?
Först gav de ut en platta som heter Pompeji, som fansen trots allt kunde acceptera. Men när A La Carte kom ut året efter tog det hus i helvete. Ett band som Triumvirat kunde ju naturligtvis inte börja låta som Supertramp...
Om jag kunnat det skulle jag förmodligen rättat in mig i ledet. Men inte nu. Jag tycker A La Carte är en ganska trevlig popskiva. Inte nån av mina bättre, och jag tänker inte ens försöka jämföra med Supertramp, men helt okej.
Och jag kan faktiskt tycka att det är rätt fräckt, rent av modigt, av Triumvirat att våga sig på något sådant här. Jag kan väl påminna om att de definitivt inte var ensamma. Bland annat holländska Earth & Fire gjorde precis samma sak...och började kopiera ABBA...
Nr: 1184/2222
Tycker detta album är helt OK, tänk att den inledande nästan apokalyptiska Waterfall fortfarande är mer aktuell idag än för 35 år sedan.
SvaraRaderaJag blev lite nyfiken på de tidigare skivorna...
SvaraRadera