CARLOS SANTANA – ONENESS SILVER DREAMS GOLDEN REALITY - 1979
Den här Santana-skivan missade jag fullständigt när den kom 1979. Förmodligen för att Carlos tidigare samma år släppt Marathon, en skiva jag bara inte kunde med.
Men Oneness – Silver Dreams Golden Reality är nåt helt annat. Den är skitbra. Nästan så jag skulle kunna påstå att det (nästan) är en av Carlos bästa. Trots synthar, trots det skumma buddistiska temat och trots ett par sångarinsatser av inhyrda vokalister som jag närmast skulle vilja jämföra med italiensk schlager, O Sole Mio...
Skillnaden mellan Marathon och den här plattan är brutal.
Till att börja med är Oneness ett soloalbum av Carlos. Det är alltså inte gruppen Santana.
Vad det innebär har jag egentligen aldrig lyckats lista ut. Förmodligen är det så att gruppen Santanas album skulle kunna kallas lite mer populistiska, eller köttben som Devadip slängde till publiken bara för att hålla den nöjd.
Soloskivorna är djupare, nästan filosofiska.
Det där är bara en känsla och inget jag har några belägg för. Men så är det i alla fall med skillnaden mellan Marathon och Oneness.
Den som letar efter Santanas hitlåtar ska inte spela den här skivan. Oneness är i stället full av långa svepande melodislingor där Carlos bygger upp stämningar med sitt nästan otäckt läckra gitarrspel. Det är efter såna låtar man inser den lille gitarrgudens storhet på allvar.
Och det är så klart de instrumentala låtarna som är skivans hela behållning. De där två, eller tre, låtarna med inhyrda sångare drar ner intrycket. För min del kunde Carlos gett fan i det och bara spelat gitarr, både på a- och b-sidan. Då skulle Oneness varit grym!
Nr: 69/2222
Den här Santana-skivan missade jag fullständigt när den kom 1979. Förmodligen för att Carlos tidigare samma år släppt Marathon, en skiva jag bara inte kunde med.
Men Oneness – Silver Dreams Golden Reality är nåt helt annat. Den är skitbra. Nästan så jag skulle kunna påstå att det (nästan) är en av Carlos bästa. Trots synthar, trots det skumma buddistiska temat och trots ett par sångarinsatser av inhyrda vokalister som jag närmast skulle vilja jämföra med italiensk schlager, O Sole Mio...
Till att börja med är Oneness ett soloalbum av Carlos. Det är alltså inte gruppen Santana.
Vad det innebär har jag egentligen aldrig lyckats lista ut. Förmodligen är det så att gruppen Santanas album skulle kunna kallas lite mer populistiska, eller köttben som Devadip slängde till publiken bara för att hålla den nöjd.
Soloskivorna är djupare, nästan filosofiska.
Det där är bara en känsla och inget jag har några belägg för. Men så är det i alla fall med skillnaden mellan Marathon och Oneness.
Och det är så klart de instrumentala låtarna som är skivans hela behållning. De där två, eller tre, låtarna med inhyrda sångare drar ner intrycket. För min del kunde Carlos gett fan i det och bara spelat gitarr, både på a- och b-sidan. Då skulle Oneness varit grym!
Nr: 69/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar