CAMEL – MOONMADNESS - 1976
Moonmadness är inte den ultimata plattan om man letar efter nåt nytt och spännande. Men kanske något att ta till en sån där sällsynt dag då man tillfälligt tröttnat på Genesis och Yes. För det är ungefär vad jag brukar ha mina camel-skivor till...
Men stopp nu.
Jag ska faktiskt börja i fel ände och berömma denna LP från 1976. Den är bra...?
Eller så här. Camel och Peter Bardens kunde på 70-talet det här med att göra snygga låtar. Varenda melodi på skivan är professionellt välgjord och vacker.
Aristillus till exempel, skivans öppningsspår, som ger Moonmadness en lite mystisk och gåtfull touch. Eller varför inte Chord Changes, en jazzig trevlig sak. Och så Air Borne så klart, som förmodligen är skivans starkaste spår. Den har atmosfär.
Och nu kommer jag in på det jag började med...
Det räcker inte alltid med ”atmosfär”, att göra snygga och trevliga saker. Eller ett fräckt skivomslag.
Det måste finnas nåt annat också. Intresse...mod att göra nåt annorlunda...och om det inte är för mycket begärt...en liten tuff gitarrslinga...eller ett fräckt ackords på synthen...
Moonmadness har ingenting av det. Det är ett förbannat tråkigt album. Musiken liksom bara rullar på nånstans i bakgrunden, vilket är ungefär vad den duger till, att ha på i bakgrunden alltså.
Det händer inte ett enda dugg på någon av de båda LP-sidorna.
Nr: 1970/2222
Moonmadness är inte den ultimata plattan om man letar efter nåt nytt och spännande. Men kanske något att ta till en sån där sällsynt dag då man tillfälligt tröttnat på Genesis och Yes. För det är ungefär vad jag brukar ha mina camel-skivor till...
Jag ska faktiskt börja i fel ände och berömma denna LP från 1976. Den är bra...?
Eller så här. Camel och Peter Bardens kunde på 70-talet det här med att göra snygga låtar. Varenda melodi på skivan är professionellt välgjord och vacker.
Aristillus till exempel, skivans öppningsspår, som ger Moonmadness en lite mystisk och gåtfull touch. Eller varför inte Chord Changes, en jazzig trevlig sak. Och så Air Borne så klart, som förmodligen är skivans starkaste spår. Den har atmosfär.
Det räcker inte alltid med ”atmosfär”, att göra snygga och trevliga saker. Eller ett fräckt skivomslag.
Det måste finnas nåt annat också. Intresse...mod att göra nåt annorlunda...och om det inte är för mycket begärt...en liten tuff gitarrslinga...eller ett fräckt ackords på synthen...
Moonmadness har ingenting av det. Det är ett förbannat tråkigt album. Musiken liksom bara rullar på nånstans i bakgrunden, vilket är ungefär vad den duger till, att ha på i bakgrunden alltså.
Det händer inte ett enda dugg på någon av de båda LP-sidorna.
Nr: 1970/2222
Smaken är uppenbarligen som baken! Jag tycker det här är ett riktigt höjdaralbum. Medan progband som t.ex. King Crimson eller Miriodor kan bli för svåra och märkliga, hittar Camel en perfekt balans mellan lättillgängligt och avancerat/komplext. Och det här är en av deras bästa plattor, enligt min ödmjuka åsikt. Sedan har Camel gjort en del andra plattor som faktiskt är riktigt trista, men det är en annan historia.
SvaraRaderaTycker det är kul att alla inte tycker lika. För egen del föredrar jag Camels tidigaste album, Mirage tex.
SvaraRaderaInsåg förresten att jag själv skrivit om plattan, en s.k. second opinion:
SvaraRaderahttp://spisavax.blogspot.se/search/label/Camel
Spännande att man kan tycka så olika om samma skiva. Läste också din rec om Camels första. Den gillar jag tydligen mer än vad du gör...
SvaraRadera