Gamla hårdrocksklassiker - Del 2
...och nu en riktig klassiker för de som gick på högstadiet i början av 70-talet...
STATUS QUO – HELLO - 1973
Första gången jag spelade Hello på min gamla pissgula resegrammofon trodde jag det var något fel på skivan. Så kunde ju musik inte låta! Så ohyggligt.
Hello var den första skiva med Status Quo jag hörde. Det var 1973 och bandet var alla tonårsgrabbars dröm. Skitiga jeans, långt stripigt hår, rebeller som lirade sanslöst tung boogierock. Man bara var tvungen att vrida upp volymknappen så mycket det gick. Den var skitbra. Hello var alla föräldrars definitiva mardröm.
Jag har givetvis LP:n kvar. Det är förmodligen en av de allra sista skivor jag skulle göra mig av med. Det spelar ingen roll att omslaget är så utslitet att det inte längre håller ihop. Det har ingen betydelse att det knastrar och pick-upen hoppar. Det här var, och är, äkta.
Det finns förresten inte en enda dålig låt på den här skivan. Här finns till exempel Caroline, Status Quos kanske allra största hit någonsin. Här finns Roll Over Lay Down, And Its Better Now och sanslösa Forty-Five Hundred Times. Och här finns Blue Eyed Lady. Testa att spela den på något annat än högsta volym. Det går inte!
När jag inför Status Quos spelning i Jönköping hösten 2008 intervjuade Francis Rossi var det den här skivan vi kom att snacka om. Det är gruppens bästa, menade Rossi, men sa också att låten Marguerita Time (från Back to Back) är den låt han själv gillar bäst. Men första låten på konserten var naturligtvis Caroline. Vad annars!
Nr: 1342/2222
...och nu en riktig klassiker för de som gick på högstadiet i början av 70-talet...
STATUS QUO – HELLO - 1973
Första gången jag spelade Hello på min gamla pissgula resegrammofon trodde jag det var något fel på skivan. Så kunde ju musik inte låta! Så ohyggligt.
Hello var den första skiva med Status Quo jag hörde. Det var 1973 och bandet var alla tonårsgrabbars dröm. Skitiga jeans, långt stripigt hår, rebeller som lirade sanslöst tung boogierock. Man bara var tvungen att vrida upp volymknappen så mycket det gick. Den var skitbra. Hello var alla föräldrars definitiva mardröm.
Jag har givetvis LP:n kvar. Det är förmodligen en av de allra sista skivor jag skulle göra mig av med. Det spelar ingen roll att omslaget är så utslitet att det inte längre håller ihop. Det har ingen betydelse att det knastrar och pick-upen hoppar. Det här var, och är, äkta.
Det finns förresten inte en enda dålig låt på den här skivan. Här finns till exempel Caroline, Status Quos kanske allra största hit någonsin. Här finns Roll Over Lay Down, And Its Better Now och sanslösa Forty-Five Hundred Times. Och här finns Blue Eyed Lady. Testa att spela den på något annat än högsta volym. Det går inte!
När jag inför Status Quos spelning i Jönköping hösten 2008 intervjuade Francis Rossi var det den här skivan vi kom att snacka om. Det är gruppens bästa, menade Rossi, men sa också att låten Marguerita Time (från Back to Back) är den låt han själv gillar bäst. Men första låten på konserten var naturligtvis Caroline. Vad annars!
Nr: 1342/2222
Jag kan inte dela ditt kärleksfulla förhållande till Status Quo, men jag förstår absolut känslan! Det är något speciellt med de skivor och artister man älskade och identifierade sig med som tonåring. Jag skulle kunna skildra en del av mina favoritplattor från den åldern med precis samma entusiasm och passion.
SvaraRaderajag kan ju inte påstå att det här är en av de allra bästa skivor jag har. Det handlar bara om nostalgi.
SvaraRaderaTror du att denna skiva går att hitta i fint skick? Jag letar fortfarande.
SvaraRaderaHa, ha, jag har då aldrig sett nån...
SvaraRadera