Deep Purple inte perfekt

DEEP PURPLE – PERFECT STRANGERS - 1984

Den första fråga jag ställer mig när det gäller Perfect Strangers är:
Är denna skiva verkligen nödvändig i skivsamlingen?
Den BORDE vara det. Eller hur?

Det är ju trots allt Deep Purples återförening efter jag vet inte hur många år och den första där Ian Gillan och Ritchie Blackmore spelar tillsammans på minst lika många och några till...

Men svaret är nog nej!

Efter ett antal genomlyssningar har jag kommit fram till att det är en ganska alldaglig skiva. Perfect Strangers är inte alls så där bra som jag skulle vilja att den var.

Visst är anslaget i förstalåten, Knocking at Your Back Door grymt och brutalt. Men det räcker inte. För den låten blir omgående ganska träig. Och så fortsätter det.

Ska jag vara uppriktig är det egentligen bara en låt jag gillar här, titelspåret Perfect Strangers, den är vass. Skum och lite udda kanske, och inte så lite orientalisk. Och Jon Lord öser på rätt bra.

Fast lite orättvis är jag så klart. Det är egentligen BRA LÅTAR här. Men när det gäller Deep Purple ställer åtminstone jag höga krav.

Sen är det väl så att Blackmore inte hade kommit över Rainbow när den här skivan gjordes. För det låter mer Rainbow än Deep Purple. Och sen vete tusan om Gillan återhämtat sig riktigt efter hans korta Black Sabbath-period. Så av den anledningen är kanske titeln på skivan ganska passande, och lite ironisk.

Men en bra sak hittar jag, om man nu kan tycka det är bra. Perfect Strangers är ingen nostalgi eller dröm om gamla storhetstider. Inte för att Deep Purple bröt ny mark på något sätt. Men de letade i alla fall efter ett nytt sound.

Nr: 844/2222