Progmonster – Del 4
Andra dagen med gamla progmonster. Nu lämnar vi England och beger oss ut i Europa. De tyska krautrockarna var nämligen inte sena att hänga på. I det här fallet är det väldigt uppenbart var de hittat sina ideér. Men det är inget snack om att Floating betraktas som en klassiker av Eloy-fansen.
ELOY – FLOATING - 1974
Jag har länge tvekat att skriva om Eloys album Floating. Ett album från 1974, Eloys tredje, och en skiva de flesta Eloy-kännare höjt till skyarna som ett av de bästa spacerockalbum som någon gjorts. Floating brukar av den anledningen bli svindyr när den nån enstaka gång auktioneras ut på Tradera.
Därför är jag nästan säker på att en och annan kan bli ilsken när de nu läser detta.
Jag tycker nämligen inte att Floating är särskilt bra. Den är inte alls lika rolig och spännande som skivan innan, Inside, som blev Eloys stora break. Den är inte ens i klass med Power And The Passion som kom efter (som inte brukar betraktas som särskilt stark). Jag har alla, och tycker faktiskt att Floating är ett av Eloys sämre album.
Det grundar jag på följande:
Nog för att man kan kalla låtarna på Floating för spacerock. Det är långa musikstycken, sammanlagt finns bara fem låtar på skivan. Men de lyfter aldrig. Den där atmosfäriska rymdkänslan som Frank Bornemann lyckades skapa på album som Ocean, Time To Turn eller Silent Cries And Mighty Echoes infinner sig aldrig. I stället handlar det mer om ett monotont upprepande av samma tema, som till slut blir tämligen tjatigt...
Man kan med säkerhet också säga att den här skivan är betydligt tyngre, mer hårdrock, än de flesta andra Eloy-album. Men ska jag vara ärlig låter det ganska taffligt. Vid en jämförelse med till exempel Dawn från 1976 är Floating svag. Nä, jag får lite garage- och demobandskänsla av den här skivan.
Men samtidigt. Det där kan du skita i. Hittar du skivan till ett rimligt pris är det bara att slå till. Eloy är alltid roliga att lyssna på. Frank Bornemann har utstrålning och charm som få andra tyska krautrockers, även om inte allt han gjorde blev bra...
Nr: 1279/2222
Andra dagen med gamla progmonster. Nu lämnar vi England och beger oss ut i Europa. De tyska krautrockarna var nämligen inte sena att hänga på. I det här fallet är det väldigt uppenbart var de hittat sina ideér. Men det är inget snack om att Floating betraktas som en klassiker av Eloy-fansen.
ELOY – FLOATING - 1974
Jag har länge tvekat att skriva om Eloys album Floating. Ett album från 1974, Eloys tredje, och en skiva de flesta Eloy-kännare höjt till skyarna som ett av de bästa spacerockalbum som någon gjorts. Floating brukar av den anledningen bli svindyr när den nån enstaka gång auktioneras ut på Tradera.
Därför är jag nästan säker på att en och annan kan bli ilsken när de nu läser detta.
Det grundar jag på följande:
Nog för att man kan kalla låtarna på Floating för spacerock. Det är långa musikstycken, sammanlagt finns bara fem låtar på skivan. Men de lyfter aldrig. Den där atmosfäriska rymdkänslan som Frank Bornemann lyckades skapa på album som Ocean, Time To Turn eller Silent Cries And Mighty Echoes infinner sig aldrig. I stället handlar det mer om ett monotont upprepande av samma tema, som till slut blir tämligen tjatigt...
Men samtidigt. Det där kan du skita i. Hittar du skivan till ett rimligt pris är det bara att slå till. Eloy är alltid roliga att lyssna på. Frank Bornemann har utstrålning och charm som få andra tyska krautrockers, även om inte allt han gjorde blev bra...
Nr: 1279/2222
Håller med dig om detta album när det gäller det tidiga ELOY-skivorna. Faktum är att dom själva pratar väldigt lite om denna på DVD'n The Legecy Box (som för övrigt är väldigt intresant DVD).
SvaraRadera//Bosse
Tack Bosse! Skönt att få medhåll! Jag var faktiskt lite tveksam till att publicera den här texten först.
SvaraRaderaJag tycker det är lite märkligt att just den här skivan brukar bli svindyr när den emellanåt hamnar på Tradera.
Hej.
SvaraRaderaTycker detta är en kanonskiva.
Pubertal, javisst, men sprudlar av spelglädje och infall.
Blir på så gott humör, nästan så man går på små lätta moln.
Själva inspelningen tyskt perfekt, kristallklart ljud, 1974!
Satt idag och undrade om Fritz Randow körde med dubbla pedaler till baskaggen.
Frank och Manfred spelade skjortan av de flesta anglosaxare och mittpartiet i "The Light From Deep Darkness", det med bara bas och gitarr, man ryser.
Kul att Du tar fram dessa lite "udda"skivor, vilka jag trodde jag var ganska solo om att gilla.
Tack, Jens.
Jo då, självklart en bra platta och en klassiker. Men efter att ha jämfört med andra eloy-album blev min text som den blev...och så tycker jag fortfarande.
Radera