Stendöda gitarrer

Styx Fiesta - Del 2
Dagens andra styxrecension, där våra vänner från Chicago får sina fiskar varma igen...
Men det är såna här saker man måste sig igenom för att komma till godbitar som väntar längre fram.

STYX – CORNERSTONE - 1979

Eftersom jag tänker blogga mig igenom HELA skivsamlingen kommer man ofrånkomligt till sådana här ögonblick. För alla skivor jag har är inte bra. En del är urusla. Men de ska obönhörligen tas upp här också. Ett sådant tillfälle är nu.

Styx platta Cornerstone skäms jag uppriktigt för att ha i min ägo. Jag tänker inte bortförklara det här korkade inköpet på något sätt, utom att jag kanske var ung och oförståndig 1979, eller så kanske jag hoppades på att Styx skulle ha gjort något bra. Jag minns faktiskt inte.

Men den står där i alla fall, Cornerstone, som inte alls är någon hörnsten eller milsten i den bemärkelsen att det skulle vara en banbrytade eller överväldigande bra skiva. Det enda som skulle få in den i det facket är att den är nåt så in i bäng usel.

Jag erkänner också att jag spelat den nu igen. Jag var tvungen annars skulle jag inte kunnat skriva den här texten.

Och...

Nja, den ska inte spelas ofta. Nu hittar jag inte en enda bra låt här, vilket jag inte kan dra mig till minnes att jag gjorde när den var ny heller.

Jag kan bara konstatera att Styx är fruktansvärt jobbiga med sina bakgrundskörer, falsettsång och stendöda gitarrer. Av den anledningen ämnar jag inte ge mig in på några närmare beskrivningar av låtarna på plattan.

Nr: 605/2222