THE WOODS BAND – THE WOODS BAND - 1971
The Woods Band var nästan ett kriminellt inköp. Jag gav tio kronor. Det finns samlare som skulle ge ett par tusenlappar för att få lägga vantarna på den här skivan.
Till mitt försvar hävdar jag att jag inte visste detta då. Dessutom är skivkonvolutet ganska slitet*, även om LP:n ser nästan ny ut och spelar utan ett knaster.
Udda plattor har en tendens att också låta väldigt udda. Men inte det här. Det är oväntat bra folkrock från irländske Terry Woods och hans fru Gay, med inspiration hämtad både från Fairport Convention och psykedelia. Inte helt olikt senare tiders Ritchie Blackmores projekt Blackmore´s Night, för att hitta något att jämföra med.
Flera av låtarna går hem hos mig. Inte bara rockiga inledningsspåret Everything och sprudlande Noisey Johnny. Även de traditionellt arrangerade irländska folklåtarna låter bra i mina öron. Gays spröda röst funkar utmärkt ihop med Terrys elgitarr och mandolin.
Terry Woods har en brokig historia i musikbranschen. Han anses varit en föregångare att använda elgitarr inom folkrocken** och lirade med olika mindre folkrockgrupper redan i slutet av 60-talet, innan han tillsammans med Gay, Ashley Hutchings, Tim Hart och Maddy Prior bildade nu klassiska folkrockgruppen Steeleye Span.
Efter första plattan hoppade dock Terry och Gay över för att gå sin egen väg. LP:n med The Woods Band blev resultatet. Vad jag förstår är detta den enda skivinspelning de gjort, även om de under flera år turnerade under namnet Gay & Terry Woods.
På 80-talet hoppade Terry Woods in i The Pogues och fanns med i gruppen ända fram till albumet Waiting For Herb 1993.
Skivan gavs 1971 ut av det lite ovanliga skivbolaget Greenwich Gramophone Company. På albumet medverkar förutom Terry och Gay även gitarristen Ed Deane och trummisen Pat Nash.
Nr: 165/2222
* Jag vet, det ser inte vackert ut med prislappen. Men där står vad den såldes för i affären, 12,90...
** Den brittiska folkrocken får jag väl lägga till, för att slippa få en rad indignerade dylans-fans (de i manchesterkavaj och stickade slipsar) att spy galla över mig...igen.
The Woods Band var nästan ett kriminellt inköp. Jag gav tio kronor. Det finns samlare som skulle ge ett par tusenlappar för att få lägga vantarna på den här skivan.
Till mitt försvar hävdar jag att jag inte visste detta då. Dessutom är skivkonvolutet ganska slitet*, även om LP:n ser nästan ny ut och spelar utan ett knaster.
Flera av låtarna går hem hos mig. Inte bara rockiga inledningsspåret Everything och sprudlande Noisey Johnny. Även de traditionellt arrangerade irländska folklåtarna låter bra i mina öron. Gays spröda röst funkar utmärkt ihop med Terrys elgitarr och mandolin.
Efter första plattan hoppade dock Terry och Gay över för att gå sin egen väg. LP:n med The Woods Band blev resultatet. Vad jag förstår är detta den enda skivinspelning de gjort, även om de under flera år turnerade under namnet Gay & Terry Woods.
På 80-talet hoppade Terry Woods in i The Pogues och fanns med i gruppen ända fram till albumet Waiting For Herb 1993.
Nr: 165/2222
* Jag vet, det ser inte vackert ut med prislappen. Men där står vad den såldes för i affären, 12,90...
** Den brittiska folkrocken får jag väl lägga till, för att slippa få en rad indignerade dylans-fans (de i manchesterkavaj och stickade slipsar) att spy galla över mig...igen.
Finns det fortfarande Dylan-fans i manchesterkavaj och stickade slipsar? Den klädstilen var väl - enligt min tolkning - typisk för vänsterintellektuella på 1970- och 80-talen; folk som hade varit med i hippie- eller proggrörelsen, och som, trots att de hade nått mogen ålder och hade prestigefyllda jobb, fortfarande ville se lite "alternativa" ut. Men den kategorin har väl nått pensionsåldern nu, och troligen ändrat klädstil. Eller har jag fel?
SvaraRaderaDu har helt rätt.
SvaraRadera