Rockin´ The Paradise...en halv Styxdiskografi...ungefär

Styx Fiesta - Del 6
Nu är det dags att avsluta helgens Styx Fiesta, detta exalterande styxfrosseri i två dagar. Nu är det tid för sammanställningen av min styxsamling. Några har recenserats nu under helgen, andra har jag skrivit om tidigare. Rättvis är sammanställningen så klart inte, då jag inte har eller har hört alla Styx album...och det är fullt möjligt att jag missat de riktigt bra grejerna...
Möjligtvis skulle man väl kunna säga att detta är en halv styxdiskografi...ungefär.

Jag tar det här med Styx en sista gång.

I ett avsnitt av That 70´s Show ska Eric Forman köpa biljetter till en styxkonsert. För att vara säker på att få biljetter tar han sovsäcken med sig och lägger sig framför biljettluckan kvällen innan. Han är ensam i kön.
Han blir väckt på morgonen då biljettluckan slås upp. Till sin egen förvåning är han fortfarande ensam. Han får sina två biljetter.
Men ingen av de andra i gänget vill sen följa med honom på konserten. Det är bara för pinsamt...

Något senare i programmet visar det sig att de alla på något sätt gillar Styx ändå...

That 70´s Show brukar träffa rätt.

Styx är ett sånt där band som alla inser att de inte borde gilla. De här hårdrockarna hamnade fel redan från början. Det var lite för kladdigt och sött. Men ändå gjorde de en och annan bra låt och folk kände igen melodierna.
Efter det där tv-avsnittet gjorde jag en inventering av mina styx-skivor. Det visade sig att jag har nio!

Så här tycker jag om de skivorna. Jag har faktiskt sålt en del av dem på senare tid. Ont om plats, ni vet...
Alla skivorna har tidigare recenserats här på bloggen. Klicka bara på länken så kommer du dit.

Styx II – 1973
Jag har aldrig hört ettan, men en musch jag känner påstår med bestämdhet att jag inte missat något. Den här plattan kommer jag ihåg för en enda låt – Lady – en riktigt smörig hårdrocksballad. Men när den var ny var vi många som gillade den. Ska man ha nån eller några styxplattor så är nog tvåan en av dem.
Läs recension.

The Serpent Is Rising – 1974
Ett av Styx bättre album och absolut ett av de tyngre, om inte det allra tyngsta. En del rätt bra melodier också...
Ännu ett av de där styxalbumen man kanske bör ha i samlingen.
Läs recension.

Equinox – 1975
Är nog den bästa styxplattan jag har. Styx brukade planka det mesta, och gör det här också, men lite bättre än vanligt. Plattan känns proffsig och hyfsat välgjord, till en början. Finns ett par bra rockers här.
Läs recension.

Crystal Ball – 1976
Börjar lovande med Put me On och Mademoiselle. Men sen är det väl ungefär vad man förväntar sig, utslätade rockballader och fåniga gitarriff. Behåller den enbart för den tuffa inledningen.
Läs recension.

Pieces Of Eight - 1978
Ett riktigt bra album från att vara slutet av 70-talet och Styx. Inga direkta höjdarlåtar, men klart bättre än skivorna både före och efter.
Läs recension.

Cornerstone – 1979
Hm, nja, den här ska nog inte spelas för ofta. Jag hittar inte en enda bra låt här. Och så är de så fruktansvärt jobbiga med sina bakgrundskörer, falsettröster och stendöda gitarrer. Ett bottennapp till och med för att vara Styx. Svårsåld...men såld.
Läs recension.

Paradise Theatre – 1981
En av de bättre skivorna, inte minst på grund av Rockin´ the Paradise, Too Much Time on My Hands och Snowblind. Ett konceptalbum som på något sätt faktiskt håller ihop någorlunda. Både hårdrock och progg, om man ska vara snäll. Men det är väldigt länge sedan jag spelade den...så omdömet kan svikta...
Läs recension.

Kilroy Was Here – 1983
Ett konceptalbum med följande story: I en nära framtid blir en snubbe blir ersatt av en robot...
Räcker det?
Att sedan låten Kilroy Was Here blev en av Styx allra största singelframgångar är ingen som helst förmildrande omständighet. Detta är inte någon bra skiva. Såld.
Läs recension.

Edge of the Century – 1990
En 90-talare med Styx trodde jag knappt fanns. Tyvärr är det väldigt alldaglig och utslätad rock, som om till och med Dennis DeYoung tröttnat. Men en sak är säker, Styx höll samma linje hela tiden. Såld.
Läs recension.