TANGERINE DREAM – LE PARC - 1985
Varför det ska vara så intressant med att bestämma vad för sorts musik det är man lyssnar på? Glamrock, metal, synth eller shoegaze...Det är en hel pseudovetenskap.
Borde det inte räcka med att man tycker det är bra...eller tvärtom?
1985 gav Tangerine Dream ut skivan Le Parc med musik som vi då kallade electronica eller electro (du ser, man var inne på definitioner redan då).
Dagens unga musikguruer skulle dock med största säkerhet protestera och hävda att det är nåt helt annat, synthpop kanske? Electro nu för tiden är tydligen något helt annat...
Synthpop därför att Tangerine Dreams musik bygger på två synthar och oftast också en trummis (en riktig! Ska jag väl lägga till, för när det gäller electro...förlåt synthpop...är det inte självklart på något sätt).
Men du läste rätt! Tangerine Dream och synthpop i samma mening. Så här är det när det gäller Le Parc:
Den skivan står inte i särskilt hög kurs hos ortodoxt troende TD-fans. Den anses nämligen vara lite väl anpassad... ”till och med så att någon av låtarna skulle kunna spelas i radio” ...var det någon som föraktfullt uttryckte det.
Tangerine Dream är mest känt för sina extremt långa experimentella melodislingor, där en låt normalt brukar vara lika med en LP-sida. Le Parc är annorlunda, här finns hela nio låtar, den längsta ”bara” drygt sex minuter. Ett trendbrott som, vad jag förstår, är alldeles oerhört.
Jag är ingen hängiven beundrare av Edgar Froese och hans experiment, men kan ibland tycka att det är rätt skön lyssning, ett avbrott från allt annat skval. Le Parc är i det sammanhanget ovanligt lättlyssnad för att vara Tangerine Dream.
1985 var Le Parc electronica och vi jämförde skivan med Jean-Michel Jarre och Kraftwerks album. 2012 är Le Parc tydligen synthpop.
Det får vara precis som det vill med det...
Nr: 669/2222
Varför det ska vara så intressant med att bestämma vad för sorts musik det är man lyssnar på? Glamrock, metal, synth eller shoegaze...Det är en hel pseudovetenskap.
Borde det inte räcka med att man tycker det är bra...eller tvärtom?
Dagens unga musikguruer skulle dock med största säkerhet protestera och hävda att det är nåt helt annat, synthpop kanske? Electro nu för tiden är tydligen något helt annat...
Synthpop därför att Tangerine Dreams musik bygger på två synthar och oftast också en trummis (en riktig! Ska jag väl lägga till, för när det gäller electro...förlåt synthpop...är det inte självklart på något sätt).
Men du läste rätt! Tangerine Dream och synthpop i samma mening. Så här är det när det gäller Le Parc:
Den skivan står inte i särskilt hög kurs hos ortodoxt troende TD-fans. Den anses nämligen vara lite väl anpassad... ”till och med så att någon av låtarna skulle kunna spelas i radio” ...var det någon som föraktfullt uttryckte det.
Jag är ingen hängiven beundrare av Edgar Froese och hans experiment, men kan ibland tycka att det är rätt skön lyssning, ett avbrott från allt annat skval. Le Parc är i det sammanhanget ovanligt lättlyssnad för att vara Tangerine Dream.
1985 var Le Parc electronica och vi jämförde skivan med Jean-Michel Jarre och Kraftwerks album. 2012 är Le Parc tydligen synthpop.
Det får vara precis som det vill med det...
Nr: 669/2222
Tangerine Dream var länge en av mina favoritgrupper. Jag skrev till och med fanmail till dem en gång, och fick ett förtryckt signerat kort med förklaringen att de inte kommenterade sin musik eftersom de ansåg att "tala om musik är som att dansa om arkitektur". Det var nog tänkt att vara väldigt djupt, men för mig gav det gruppen lite av löjets skimmer och ett intryck att vara alltför pretentiösa. Likväl tycker jag fortfarande bra om en del av skivorna, och de kan försätta mig i en behaglig stämning. Mina favoriter är nog Tangram och Underwater Sunlight. Le Parc är också godkänd och förmodligen en av deras mer lättillgängliga plattor.
SvaraRaderaJag var nog förresten ett hopplöst fall för 80-talets påtvingade indelning i synt och hårdrock. Jag lyssnade både på Tangerine Dream och Black Sabbath. ;)
/Bo
Kul att höra om. Jo, TD är/var nog lite åt det pretentiösa hållet, synnerligen allvarliga herrar det där...
SvaraRaderaTangram gillar jag också, har aldrig hört Underwater sunlight, men får nog leta reda på den nu.