BJÖRN AFZELIUS BAND – JOHNNY BOY – 1978
Textraden ”Sen ber dom mej att skriva nåt som tyder på att rött är blått med hänvisning till att just den tesen är ledig”, dök upp i mitt huvud då jag höll på med en helt annan recension och försökte hitta en annorlunda vinkel på ännu en gammal skiva...
Det är en textstrof av Björn Afzelius från låten I labyrinterna på plattan Johnny Boy från 1978. En av mina favoritskivor med honom. Kanske till och med den sista riktigt engagerande.
...så blev jag ganska förvånad när jag läste nätrecensioner om skivan. Tydligen betraktades den inte som ett särskilt lyckat projekt.
Jag tog ett djupt andetag och kom till slut på att det där beror kanske på i vilket ljus man ser skivan. Det går så klart att se den som en ganska tidig platta i hans produktion, och därmed försumbar och lite otraditionell jämfört med skivor som Innan Tystnaden, Nio liv och allt vad de heter.
Eller så kan man se den som Björn Afzelius tredje soloplatta, en sjysst uppföljare till Vem är det som är rädd, och ett ganska spännande samarbetsprojekt* - medvetet eller inte - med Nationalteatern.
För den här plattan har nämligen en tvillingskiva, Nationalteaterns Barn av vår tid, som är inspelad i Nacksvings studio i Göteborg i december 1977. Björn Afzelius var på samma plats i januari 1978 för att spela in Johnny Boy.
Det är inte bara det, samt att Maria Grahn och Anki Rahlskog från Nationalteatern är med på Björns album. De båda skivorna tar delvis också upp samma problem - eller fenomen om man vill - baksidan av artistlivet.
När det gäller Nationalteatern tänker jag då på låten Popens Mussolinis och för Afzelius låtarna Johnny Boy och I labyrinterna. På den första afzeliuslåten är det förresten Maria Grahn som sjunger.
Har du möjlighet att spela de där tre låtarna kan du alltid jämföra. Om man inte visste det på förhand skulle det vara svårt att räkna ut från vilken skiva de kommer...
Och ja. Jag köpte de här två skivorna vid samma tillfälle.
Sen har naturligtvis inte Johnny Boy det där svensktoppskänsliga anslaget som det stora genombrottet med Innan Tystnaden.
Men jag kan inte låta bli att tycka om kärlekslåten Gråt och le mitt lilla lamm, även om den kan tyckas både banal och lite förenklad.
Nr: 76/2222
* Jag vet alltså inte om det var så. Men för mig som köpte båda skivorna verkade det så...
Textraden ”Sen ber dom mej att skriva nåt som tyder på att rött är blått med hänvisning till att just den tesen är ledig”, dök upp i mitt huvud då jag höll på med en helt annan recension och försökte hitta en annorlunda vinkel på ännu en gammal skiva...
...så blev jag ganska förvånad när jag läste nätrecensioner om skivan. Tydligen betraktades den inte som ett särskilt lyckat projekt.
Jag tog ett djupt andetag och kom till slut på att det där beror kanske på i vilket ljus man ser skivan. Det går så klart att se den som en ganska tidig platta i hans produktion, och därmed försumbar och lite otraditionell jämfört med skivor som Innan Tystnaden, Nio liv och allt vad de heter.
Eller så kan man se den som Björn Afzelius tredje soloplatta, en sjysst uppföljare till Vem är det som är rädd, och ett ganska spännande samarbetsprojekt* - medvetet eller inte - med Nationalteatern.
Det är inte bara det, samt att Maria Grahn och Anki Rahlskog från Nationalteatern är med på Björns album. De båda skivorna tar delvis också upp samma problem - eller fenomen om man vill - baksidan av artistlivet.
När det gäller Nationalteatern tänker jag då på låten Popens Mussolinis och för Afzelius låtarna Johnny Boy och I labyrinterna. På den första afzeliuslåten är det förresten Maria Grahn som sjunger.
Har du möjlighet att spela de där tre låtarna kan du alltid jämföra. Om man inte visste det på förhand skulle det vara svårt att räkna ut från vilken skiva de kommer...Och ja. Jag köpte de här två skivorna vid samma tillfälle.
Sen har naturligtvis inte Johnny Boy det där svensktoppskänsliga anslaget som det stora genombrottet med Innan Tystnaden.
Men jag kan inte låta bli att tycka om kärlekslåten Gråt och le mitt lilla lamm, även om den kan tyckas både banal och lite förenklad.
Nr: 76/2222
* Jag vet alltså inte om det var så. Men för mig som köpte båda skivorna verkade det så...
Å vad jag saknar Björn Afzelius, han var en sådan stor del av min ungdom / Pelle
SvaraRadera