KINKS – FACE TO FACE - 1966
Den första kinksskiva jag hörde, Face To Face, är en platta som fortfarande får det att gå rysningar genom hela kroppen.För det första var det en riktigt aha-upplevelse att få höra den allra första gången. Då, mitten av 70-talet hemma hos en kompis som lånat en trave av sin storasysters skivor, hade jag inte en aning om att det gjorts så bra pop för så länge sen...1966...
Men Kinks – Det var nåt annat det!
”En av de bästa samlingar med poplåtar som gjordes på 60-talet”, utropar amerikanska musiksajten Allmusic.com i sin recension. De har rätt.Face To Face var väl också den första kinks-platta som blev en större publikfavorit. Trots att Ray Davies och de andra innan gjort en hel rad album kunde man väl då nästan utnämnt dem till det mest icke framgångsrika rockbandet genom tiderna. Men med Face To Face vände det.
Så det är kanske inte så konstigt att det är en av mycket få Kinksskivor jag hittat i en begagnatback, även om det var för väldigt många år sedan, minst 35.
Och så låtarna då. Det är som Allmusic påstår, det finns väldigt mycket bra pop på skivan. Party Line, Rosy Won´t You Please Come Home, Holiday In Waikiki, bara för att nämna några. Och superlåtarna Dandy och Sunny Afternoon så klart.
Självklart har jag den på Pyes etikett, fattas bara annat.
Nr: 429/2222
Kinks är för mig ett typiskt singel-band. De gjorde under 60- och tidigt 70-tal ett knippe lysande hitlåtar som förtjänar att kallas rock- eller popklassiker. Jag tänker då t.ex. på "You really got me", "All day and all of the night", "Waterloo Sunset", "Sunny afternoon" och "Lola".
SvaraRaderaMen trots att de gjorde enskilda fantastiska låtar höll aldrig deras plattor rakt igenom (åtminstone inte de jag hört). Därför är Kinks för mig ett sånt där band som gör sig bäst på en greatest hits-samling där man får guldkornen och slipper allt det mediokra utfyllnadsmaterialet.
Det jag har allra svårast för när det gäller Kinks är Ray Davies försök att ta in influenser från engelsk music hall-tradition. Beatles klarade den typen av stilblandningar, men Kinks var enligt min åsikt inte tillräckligt drivna låtskrivare och arrangörer för att lyckas göra det bra. Jag har t.ex. väldigt svårt för en låt som "Autumn almanac", där Ray Davies försöker göra pop av en melodi som låter som ett dammigt revynummer från 1920-talet.
Men, men... det är bara mina åsikter. Jag respekterar förstås att du gillar "Face to face".
He, he, jag håller så klart inte med...
SvaraRaderaVad det gäller Kinks tror jag det handlar om antingen eller...
Man älskar dem, eller inte alls.
Face to Face är en kanonplatta men uppföljaren "Somethihg Else" är ännu bättre deras absolut bästa platta.
SvaraRadera