”Ställ inte undan den här skivan”

SEATRAIN – SEATRAIN (2) - 1971

Seatrain är ett sånt där band man lätt ställer undan i hyllan. Avfärdar dem som ännu ett amerikanskt vätkustband med välansade skägg, småputtriga melodier och smörsång som Don Henley i Eagles.

Men oj vad fel det kan bli. Seatrains andra LP är - men då krävs det ett par genomlyssningar - riktigt kul att spela.

För det är knappast västkustrock, även om skivan spelades in i Kalifornien 1971. Det här gänget kommer från New York, men flyttade västerut för att få fart på karriären. (Hur det blev med det kan väl diskuteras...Det här är bandets andra, och näst sista LP. Sen vete tusan var de tog vägen...)

Det är mer Greenwich Village än Poco och Eagles över det här bandet. Mer tuff och smart pop än snyggt tillrättalagda melodier.

Det här är en platta jag gärna spelar flera gånger i rad. Och märk väl – detta gör jag trots att Seatrain både joddlar, spelar steelgitarr, banjo och har lagt på stråkar nästan överallt.

För Seatrain är ombytliga. Lite som brittiska Stackridge byter de riktning helt utan förvarning. Från stampande med hela foten, banjoknäppande och smäktande steelgitarr i en countryhonklåt med bluegrasstendenser kastar de sig utan att tveka över något helt annat och låter i stället en hammondorgel väsa som en punkterad lunga. Eller varför inte en flöjt...?

Det finns säkert dem som skulle kunna kalla det för psykedelia. Men det är nog att gå lite för långt.
Kan man stå ut med amerikansk folkrock från östkusten - vilket innebär en del banjo - är Seatrain spännande lyssning.

Kanske kan man jämföra dem med The Byrds...men med mer fiol och mindre falsett...

Nr: 2028/2222