Progmonster – Del 3
Nu är dags för skivan som nästan varenda band senare försökte kopiera. Det var när den här LP:n kom ut som progrockkollektivet insåg att det gick att göra långa, långa, långa låtar. Det är nog inte för mycket att påstå att Thick As A Brick blev en aha-upplevelse för många.
JETHRO TULL – THICK AS A BRICK - 1972
Det ska inte vara möjligt, men är det i alla fall. Jethro Tulls Thick As A Brick är fortfarande, efter snart 40 år, lika bra. Trots att Ian Anderson testade gränsen till max, hela skivan består av en enda låt, 43.40 minuter lång.
Att göra en låt på en hel LP-sida var en utmaning 1972, men att dessutom vända på skivan och fortsätta där också var något oerhört. Och är det fortfarande.
Men så är också Thick As A Brick ett av de stora ögonblicken i den progressiva rocken.
Det borde inte funka, men det gör det. Förvånansvärt nog är Thick As A Brick en väl sammanhållen koncept-skiva, underhållande och värd att lyssna på flera gånger.
Plattan innehåller allt; episka långa (och svåra) texter, ylande gitarrer, skumma ljudeffekter, instrumentala partier som gärna glider över i folkmusik, stråkar och trumsolon.
Bombastiskt och massivt, visst! Men är det inte vad den progressiva rocken handlar om egentligen?
Jag vågar nog påstå att det här är en av de bättre progrockskivorna jag har i min samling, troligen den allra bästa.
Det är förresten inte bara en enda låt. Thick As A Brick är som vilket album som helst uppdelat i mindre, och ganska olika, sektioner. Det som håller det hela samman är de instrumentala partierna mellan. Så det går att lyssna på bara delar av skivan om man vill.
Men varför bara spela Thick As A Brick delvis. Albumet/låten ska lyssnas på i sin helhet. Det är en nästan religiös upplevelse, en resa mot okänt mål, ett äventyr. Jethro Tull har aldrig varit bättre än när de gjorde den här plattan.
Nr: 1175/2222
Nu är dags för skivan som nästan varenda band senare försökte kopiera. Det var när den här LP:n kom ut som progrockkollektivet insåg att det gick att göra långa, långa, långa låtar. Det är nog inte för mycket att påstå att Thick As A Brick blev en aha-upplevelse för många.
JETHRO TULL – THICK AS A BRICK - 1972
Det ska inte vara möjligt, men är det i alla fall. Jethro Tulls Thick As A Brick är fortfarande, efter snart 40 år, lika bra. Trots att Ian Anderson testade gränsen till max, hela skivan består av en enda låt, 43.40 minuter lång.
Att göra en låt på en hel LP-sida var en utmaning 1972, men att dessutom vända på skivan och fortsätta där också var något oerhört. Och är det fortfarande.
Men så är också Thick As A Brick ett av de stora ögonblicken i den progressiva rocken.
Plattan innehåller allt; episka långa (och svåra) texter, ylande gitarrer, skumma ljudeffekter, instrumentala partier som gärna glider över i folkmusik, stråkar och trumsolon.
Bombastiskt och massivt, visst! Men är det inte vad den progressiva rocken handlar om egentligen?
Jag vågar nog påstå att det här är en av de bättre progrockskivorna jag har i min samling, troligen den allra bästa.
Men varför bara spela Thick As A Brick delvis. Albumet/låten ska lyssnas på i sin helhet. Det är en nästan religiös upplevelse, en resa mot okänt mål, ett äventyr. Jethro Tull har aldrig varit bättre än när de gjorde den här plattan.
Nr: 1175/2222
Jag har en fundering om långa låtar. Var inte det något som de psykedeliska banden på 60-talet började med? T ex Grateful Dead med Dark Star och St Stephen på Live/Dead och Iron Butterfly med In a gadda la vida.
SvaraRaderaLängsta låten jag har i min skivsamling är dock Mountain Jam från skivan Eat a Peach med Allman Brothers. Och det är ju southern rock.
Hur relaterar detta till den brittiska progressiva musiken från tidigt 70-tal?
Eat a peach! vilken platta!
SvaraRaderaOch In a gadda da vidda! Brutalt!
Håller med dej helt om de psykedeliska banden och långa låtar, men där tror jag det handlade mer om långa jam, troligen improviserade. (Riktigt fräcka grejer, absolut, där Iron Butterfly kanske är det allra bästa exemplet.)
Improviserat är det nog däremot inte på Thick as a brick, där jag är helt övertygad om att Ian Anderson tänkt igenom varenda ton innan skivan spelades in. Så förmodligen också med Yes monsterskivor.
Kan tänka mig att det är där skillnaden ligger.
Nä improv tror jag inte heller att det är.
SvaraRaderaHåller helt med dig här. Thick as a brick är en skica jag återkommer till ofta. otroligt spännande och man hittar nya favorit partier om och om igen. Men jag tror inte att prog är synon med långa låtar.
Delvis kanske man i så fall skulle kalla donna summers love to love you baby för en prog låt/skiva.
Ja kanske...
Bra är den iall fall, men inte prog.
Och eat a peach. Jäklar i havet vilken platta!
Nä så enkelt att det är längden på låtarna som avgör är det naturligtvis inte.
SvaraRaderaMen jävlar, nu ska jag leta reda på Donna Summer-skivan, jag tror jag har den nånstans i hyllorna.