Progmonster – Del 1
I vanlig ordning går jag ut hårt. Den här skivan hör kanske till det flummiga som någonsin spelats in.
PINK FLOYD – A SAUCERFUL OF SECRETS - 1969
Det har bara hänt ett par gånger tidigare att jag vaknat mitt i natten och bara måste lyssna på en särskild skiva. Nån gång i mitten av 90-talet fick jag ett sånt infall och gick i ett sömnlöst ögonblick upp vid tre-tiden och spelade igenom Ola Magnells Höstkänning...och somnade sedan om...
Det hände igen för ett par dagar sedan. Fråga mig inte varför. Den här gången var det Pink Floyds A Saucerful of Secrets. Gruppens album från 1969 och kanske det allra flummigaste av alla pink floyd-album, Ummagumma undantagen.
Ett ganska skumt ögonblick måste jag säga. Tisdagsnatt och Set The Controls For The Heart of The Sun i hörlurarna. Det inte bara låter flummigt...det ÄR flummigt...och skumt. Men jag måste väl erkänna att det var ganska underhållande och dagen efter kände jag mig på ovanligt gott humör.
Så jag gör det nog igen, någon gång. Men det ska nog inte vara planerat. Det ska bara hända, annars funkar det nog inte. Att sätta väckarklockan på tre för att gå upp och lyssna på nån obskyr LP känns inte riktigt friskt...
A Saucerful of Secrets då? Jo det är en spännande platta. Pink Floyds andra och fortsättningen av vad som startades på The Pipers at the Gates of Dawn.
Experimentell spacerock i långa obegripliga sekvenser, udda och oväntade ljudeffekter och fjärran gitarrsolon. Oerhört långt från dagens hitlistepop och också väldigt långt från Dark Side of the Moon för Pink Floyds del.
Men det är kul. Det finns ett par extra intressanta saker, låtar, sekvenser, stycken, eller vad man vill kalla det. Set The Controls For The Heart of The Sun hör till skivans bästa, liksom A Saucerful of Secrets, en lång och synnerligen flippad ljudmatta av olika effekter och dessutom en bombastisk kör i bakgrunden. Märkligt. Men effektfull.
Fan vet om det inte A Saucerful of Secrets måste spelas mitt i natten. Ensam med hörlurar. Då blir det rätt bra. Av nån anledning.
Nr: 685/2222
I vanlig ordning går jag ut hårt. Den här skivan hör kanske till det flummiga som någonsin spelats in.
PINK FLOYD – A SAUCERFUL OF SECRETS - 1969
Det har bara hänt ett par gånger tidigare att jag vaknat mitt i natten och bara måste lyssna på en särskild skiva. Nån gång i mitten av 90-talet fick jag ett sånt infall och gick i ett sömnlöst ögonblick upp vid tre-tiden och spelade igenom Ola Magnells Höstkänning...och somnade sedan om...
Ett ganska skumt ögonblick måste jag säga. Tisdagsnatt och Set The Controls For The Heart of The Sun i hörlurarna. Det inte bara låter flummigt...det ÄR flummigt...och skumt. Men jag måste väl erkänna att det var ganska underhållande och dagen efter kände jag mig på ovanligt gott humör.
Så jag gör det nog igen, någon gång. Men det ska nog inte vara planerat. Det ska bara hända, annars funkar det nog inte. Att sätta väckarklockan på tre för att gå upp och lyssna på nån obskyr LP känns inte riktigt friskt...
Experimentell spacerock i långa obegripliga sekvenser, udda och oväntade ljudeffekter och fjärran gitarrsolon. Oerhört långt från dagens hitlistepop och också väldigt långt från Dark Side of the Moon för Pink Floyds del.
Men det är kul. Det finns ett par extra intressanta saker, låtar, sekvenser, stycken, eller vad man vill kalla det. Set The Controls For The Heart of The Sun hör till skivans bästa, liksom A Saucerful of Secrets, en lång och synnerligen flippad ljudmatta av olika effekter och dessutom en bombastisk kör i bakgrunden. Märkligt. Men effektfull.
Fan vet om det inte A Saucerful of Secrets måste spelas mitt i natten. Ensam med hörlurar. Då blir det rätt bra. Av nån anledning.
Nr: 685/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar