SLADE – RETURN TO BASE – 1979
Return To Base är Slades svarta får och bortglömda album. Av någon anledning påstås skivan vara en riktig miss av Slade. Skivan floppade fullständigt och Slade var nära att också gå i graven. Det var efter den här skivan bandet åter fick ge sig ut och spela på pubar för småpengar. Det sägs att de under en lång period som enda inkomst hade royaltiespengarna från Holder och Leas hitsinglar.
När jag nu hör på skivan förstår jag inte riktigt varför det kunde gå så illa. Det är en sjysst sladeplatta, sjyssta låtar med bra driv. Vad man möjligtvis skulle kunna påstå är att det saknas någon given singeletta, nån My Oh My eller Cum On Feel The Noize.
Men som album är Return To Base minst lika intressant som bandets andra plattor. Att den inte funkande tror jag beror på tett bara halvintresserat skivbolag och att Slades försök att med Whatever Happened To Slade, etablera sig som hårdrockband skapat en identitetskris både hos bandet och fansen.
Men det var tydligt att namnet syftade på att Slade inte tänkte fortsätta på hårdrockspåret utan planerade att gå tillbaka till glamrocken. Return To Base är absolut ingen direkt fortsättning på Whatever...vilket brukar antydas.
Det är inte heller nån början på Til Deaf Do Us Part och inte We´ll Bring The House Down, albumet som svängdes ihop efter Slades överraskande publiksuccé på Readingfestivalen 1980 då de fick göra ett blixtinhopp som ersättare för Ozzy.
Ungefär hälften av låtarna från Return To Base togs med på We´ll Bring The House Down; Wheels Ain´t Coming Down, Hold On To Your Hats, I´m A Rocker, Nuts Bolts And Screws, Lemme Love Into Ya. Det var ingen som hört dem ändå gick väl resonemanget, vilket nog kan ha varit sant.
Historien om varför skivan floppade har skrivits om flera gånger, men vad som ofta anges är skivbolagets ovilja att satsa på lanseringen. Skivans bästa spår till exempel, Ginny Ginny, var den singel som skulle promota skivan. Men den trycktes dock bara i blygsamma 3500 exemplar vilket kan ha varit orsaken till att Return To Base blev ett sånt försäljningsmisslyckande som den blev.
Det var ingen som kände till skivan, inte ens radiostationerna. Det var under den här perioden Jimmy Lea på allvar började fundera på om han tappat sin förmåga att skriva hitsinglar. Det gick så långt att han tillsammans med sin bror gav ut en rad singlar under namnet Dummies för att testa om de gick hem hos radiostationerna.
Det gjorde dem, de tre dummiessinglarna fick mycket speltid, men lyckades aldrig ta sig upp på några försäljningslistor eftersom det helt enkelt inte fanns några skivor upptryckta. Men det är en annan historia som jag ämnar ta upp vid annat tillfälle.
Det är inte alla sladefans som fått höra Return To Base. Vinylskivan är hopplös att få tag på eftersom så få såldes. På grund av det var det också den enda av Slades skivor som senare aldrig heller tryckts upp på nytt eller gavs ut i större upplaga på CD.
De få som gavs ut på CD-skiva är därför också svåra att få tag på. Jag har inte fått tag i vinylskivan ännu även om jag var ytterst nära att buda hem den för inte så länge sen på Ebay.
Jag får fram till dagen då jag hittar vinylskivan nöja mig med en påstådd japansk återutgivning på CD som jag dock misstänker är en rysk piratpress. Men vad det är för typ av press intresserar mig mindre än möjligheten att få lyssna på Return To Base.
Nr: 182/CD
Return To Base är Slades svarta får och bortglömda album. Av någon anledning påstås skivan vara en riktig miss av Slade. Skivan floppade fullständigt och Slade var nära att också gå i graven. Det var efter den här skivan bandet åter fick ge sig ut och spela på pubar för småpengar. Det sägs att de under en lång period som enda inkomst hade royaltiespengarna från Holder och Leas hitsinglar.
Men som album är Return To Base minst lika intressant som bandets andra plattor. Att den inte funkande tror jag beror på tett bara halvintresserat skivbolag och att Slades försök att med Whatever Happened To Slade, etablera sig som hårdrockband skapat en identitetskris både hos bandet och fansen.
Men det var tydligt att namnet syftade på att Slade inte tänkte fortsätta på hårdrockspåret utan planerade att gå tillbaka till glamrocken. Return To Base är absolut ingen direkt fortsättning på Whatever...vilket brukar antydas.
Det är inte heller nån början på Til Deaf Do Us Part och inte We´ll Bring The House Down, albumet som svängdes ihop efter Slades överraskande publiksuccé på Readingfestivalen 1980 då de fick göra ett blixtinhopp som ersättare för Ozzy.
Historien om varför skivan floppade har skrivits om flera gånger, men vad som ofta anges är skivbolagets ovilja att satsa på lanseringen. Skivans bästa spår till exempel, Ginny Ginny, var den singel som skulle promota skivan. Men den trycktes dock bara i blygsamma 3500 exemplar vilket kan ha varit orsaken till att Return To Base blev ett sånt försäljningsmisslyckande som den blev.
Det var ingen som kände till skivan, inte ens radiostationerna. Det var under den här perioden Jimmy Lea på allvar började fundera på om han tappat sin förmåga att skriva hitsinglar. Det gick så långt att han tillsammans med sin bror gav ut en rad singlar under namnet Dummies för att testa om de gick hem hos radiostationerna.
Det gjorde dem, de tre dummiessinglarna fick mycket speltid, men lyckades aldrig ta sig upp på några försäljningslistor eftersom det helt enkelt inte fanns några skivor upptryckta. Men det är en annan historia som jag ämnar ta upp vid annat tillfälle.
De få som gavs ut på CD-skiva är därför också svåra att få tag på. Jag har inte fått tag i vinylskivan ännu även om jag var ytterst nära att buda hem den för inte så länge sen på Ebay.
Jag får fram till dagen då jag hittar vinylskivan nöja mig med en påstådd japansk återutgivning på CD som jag dock misstänker är en rysk piratpress. Men vad det är för typ av press intresserar mig mindre än möjligheten att få lyssna på Return To Base.
Nr: 182/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar