John Mayalls experimentalbum

JOHN MAYALL & THE BLUESBREAKERS – BARE WIRES – 1968

Bare Wires är dock ett udda album i John Mayalls digra katalog. Det är knappast ett renodlat bluesalbum,. Mayall har tagit intryck av allt från blues och jazz till progressiv rock och till och med psykedelia.

Inledningen med den 23 minuter långa Bare Wire-sviten skulle också kunna vara hans svar på alla konceptalbum från den här tiden. Det är i så fall en idé han dock avbryter i förtid. Nja, det där vet jag inget om.

Men inte ens John Mayall kan ha varit opåverkad av det som hände och experimenterades med inom rockmusiken i slutet av 60-talet. Bare Wires skulle kunna vara hans svar på Sgt Pepper eller motpolen till rockoperan Tommy, eller nåt annat...

Bare Wires är hur som helst ett album som är spännande att lyssna på än idag. Mayalls förmåga att ta in allt från blues till jazz, folkmusik och psykedelia gör att musiken blir tidlös och fortfarande känns intressant och relevant att lyssna på.

John Mayall gjorde nästan allt själv; spelade gitarr, piano, sjöng, skrev låtar, arrangerade och förmodligen skivomslaget också. Men någon virtuos är han inte, hans röst vid den här tiden låter till exempel ansträngd, se Dylan, vilket visserligen är en del av hans karaktär men knappast briljant.

Mayalls storhet ligger i stället i att han blev en läromästare för andra blivande hjältar, inte minst Eric Clapton. Innan Bare Wires hade Mayall precis släppt iväg Peter Green och i stället tagit Mick Taylor under sitt beskydd.

Han raspiga riff är en av höjdpunkterna på Bare Wires. Bara därför borde detta album vara av intresse för stonesfansen. Jag kan dock inte påstå att Bare Wires är mitt favoritalbum av John Mayall.

Nr: 142/CD