Popvärlden hade behövt John Lennon idag

JOHN LENNON – PLASTIC ONO BAND – 1970

John Lennons första platta efter Beatles är fantastiskt välgjord. Det är inte underligt att skivan vid flera tillfällen funnits med på listor över de bästa rockplattor som någionsin gjorts.

Ett album med John Lennon är alltid ärligt och kompromisslöst. Han berättade vad han tyckte och kände, det avspeglade sig i de alldeles för få album han hann göra. Känner man historien om John Lennon förstår man också hans skivor.

När jag hör den här skivan inser jag hur mycket jag saknar John Lennon och hur mycket världen borde sakna honom. Närheten och angelägenheten i allt på Plastic Ono Band är så oerhört långt från allt det som idag kallas popmusik.

Schlagerfinaler, Idol- och Talangtävlingar i tv. Popvärlden hade behövt John Lennon idag. Men numera nämns hans i media bara pliktskyldigast, om nån råkar komma ihåg det, på dagen han mördades utanför sitt hem i New York.

Plastic Ono Band är ett album om smärta, saknad, ensamhet och depression. Beatles hade precis splittrats och de var vid den här tiden knappast vänner. Det märks i musiken. Inte minst i albumets största låt, God, med de berömda textraderna; ”don´t believe in Beatles, I only believe in me”.

John Lennons skrik i Mother, skivans första spår, är ohyggligt. Men så hade han strax innan skivinspelningen gått i primalterapi och lärt sig skrika samtidigt som han avsagt sig allt samröre med religion.

Working Class Hero är också ett av Lennons stora verk, men själv hade han inte någon arbetarbakgrund utan snarare från brittiska medelklassen. Låten var ett tydligt tecken på hans vänsterorientering, vilket skulle få större utrymme längre fram, som till exempel på Some Time In New York City.

Nr: 195/2222