Ett eko från Mott the Hooples mörka år

MOTT THE HOOPLE – MOTT THE HOOPLE – 1969

Det säger sig själv. Att mixa Bob Dylan med hårdrock går inte. Det var också vad de allra flesta tyckte när de fick höra Mott the Hooples debutplatta 1969. Det lät nog lite märkligt med Ian Hunter som en självpåtagen Dylan-tolkare ihop med Mick Ralphs brutala Keith Richardsvassa gitarriff.

Det hjälpte inte ens att Mott-gänget inledde hela sin karriär med Kinks-klassikern You Really Got Me. Folk gillade det inte ändå. Kankse för att Kinks egen version var brutalt mycket bättre... Så det här är en skiva det aldrig pratas särskilt mycket om. Den tillhör liksom Mott the Hooples mörka glömda tidiga år.

Det gjorde den väl också i mitten av 70-talet när jag själv stod och fingrade på den i affärernas skivbackar. Det var då man hade spelat sönder de där legendariska plattorna The Hoople, Mott och All The Young Dudes och letade efter mer.

Men något köp blev det aldrig, debutplattan var lite för stökig. Och både Rock And Roll Queen och You Really Got Me fanns med på en samlingsskiva jag redan hade.

Numera finns den här skivan så klart i samlingen, upphittad nere i Klasses källare på Torpa. Visserligen en amerikansk press på Atlantic. Men man får inte gnälla, skivan är oavsett var den är pressad svår att få tag på. Island-etiketten får betraktas som en lyx.

Numera tycker jag väl att Mott the Hoople blev lite orättvist behandlat. Möjligtvis är det av nostalgiska skäl, men Rock And Roll Queen är fortfarande en sagolik rocklåt.

Sen har jag hittat en pärla till, Doug Sahm-covern At The Crossroads. Bara för den låten är den här skivan värd att äga.

Nr: 1100/2222

Har berättat om skivan tidigare, men gör det nu igen med omskriven text.