GOOD RATS – THE GOOD RATS – 1969
Trots att Good Rats i början av 70-talet kallade sig ”det hetaste bandet på Long Island” kom de inte mycket längre än så. Bandets första LP sägs dock vara en kultskiva bland vissa New Yorkbor och folk på Long Island.
Intresset i Sverige och resten av världen förblev dock tämligen svalt. Något jag kan tycka är både lite märkligt och tråkigt. Bandets skivor är absolut inte överskattade, tvärtom. De borde nog fått större uppmärksamhet än de fick på sin tid.
Debutskivan från 1969, som länge var svår att få tag på tills det nyligen dök upp en reissue, är dock inte lika spännande som senare skivor.
Jag rekommenderar Good Rats andra och tredje LP, från 1972 respektive 1976, Tasty och Rat City In Blue, där bandet utvecklat och förfinat sin mycket originella stil.
Första plattan, där visserligen inledningen med We Are The Good Rats är en kul start, är lite för ojämn för att jag ska tycka den är rolig på allvar.
Eventuellt beror det på det lite svajiga ljudet, som jag först trodde berodde på en dålig pressning men sen visade sig vara något skivan fick kritik för redan 1969.
Att det låter lite skrapigt uppvägs av Good Rats sätt att arrangera låtarna på ett intressant sätt. För att vara en LP från så tidigt som 1969 låter den ovanligt modern. Det är inte garagerock som man skulle kunnat tro utan i stället smart artrock, eller åtminstone begynnelsen till det.
Good Rats storhet var det tyvärr allt för få som upptäckte utanför Long Island. En period fick dem till och med livnära sig på att ta gig som coverband. Bandet fanns dock kvar fram ända till 2013 då sångaren och bandledaren Peppi Marchello gick bort.
Nr: 214/2222
Trots att Good Rats i början av 70-talet kallade sig ”det hetaste bandet på Long Island” kom de inte mycket längre än så. Bandets första LP sägs dock vara en kultskiva bland vissa New Yorkbor och folk på Long Island.
Intresset i Sverige och resten av världen förblev dock tämligen svalt. Något jag kan tycka är både lite märkligt och tråkigt. Bandets skivor är absolut inte överskattade, tvärtom. De borde nog fått större uppmärksamhet än de fick på sin tid.
Debutskivan från 1969, som länge var svår att få tag på tills det nyligen dök upp en reissue, är dock inte lika spännande som senare skivor.
Jag rekommenderar Good Rats andra och tredje LP, från 1972 respektive 1976, Tasty och Rat City In Blue, där bandet utvecklat och förfinat sin mycket originella stil.
Första plattan, där visserligen inledningen med We Are The Good Rats är en kul start, är lite för ojämn för att jag ska tycka den är rolig på allvar.
Eventuellt beror det på det lite svajiga ljudet, som jag först trodde berodde på en dålig pressning men sen visade sig vara något skivan fick kritik för redan 1969.
Att det låter lite skrapigt uppvägs av Good Rats sätt att arrangera låtarna på ett intressant sätt. För att vara en LP från så tidigt som 1969 låter den ovanligt modern. Det är inte garagerock som man skulle kunnat tro utan i stället smart artrock, eller åtminstone begynnelsen till det.
Good Rats storhet var det tyvärr allt för få som upptäckte utanför Long Island. En period fick dem till och med livnära sig på att ta gig som coverband. Bandet fanns dock kvar fram ända till 2013 då sångaren och bandledaren Peppi Marchello gick bort.
Nr: 214/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar