Jeff Lynnes känsla för Beatles

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA - ON THE THIRD DAY - 1973

On the Third Day är en riktigt bra ELO-platta. Inte den allra bästa – långt ifrån – men mycket bättre än flera andra. Och dessutom den första där Electric Light Orchestra verkligen har hittat sitt SOUND. Den visade också att ELO kunde mycket, mycket bättre än vad de gjort på ELO II som kom tidigare samma år.

Borta är de Roy Wood-influerade musikexperimenten. Borta är de lååånga, trååkiga låtarna. Kvar är violinerna och kopplingen till den klassiska musiken.

Här någonstans visar Jeff Lynne att han verkligen kunde få tunga hårdrockriff att smälta ihop med smäktande violiner och cello. Och ändå har han kvar sin fingertoppskänsla för det där med Beatles. Bra gjort med andra ord.

On the Third Day från 1973 är långt ifrån den fulländade ELO-plattan. Den känns fortfarande lite för primitiv för det. Men det går ändå att hitta en rad skitsnygga saker här.

Bluebird is Dead och Oh No Not Susan är väldigt läcker beatlespop, inget snack om det. Showdown, som blev skivans stora hitsingel, går att spela med stor behållning även tre decennier senare.

Men skivans bästa låt är Ma-Ma-Ma Belle, en nästan bisarr rocklåt där Jeff Lynne ta mej faen lirar GITARR. Och ibland kan jag få för mig att spela Dreaming of 4000. Bara för att den är lite proggig och påminner lite, lite om när Roy Wood var med i bandet.



On the Third Day har getts ut med lite olika omslag. Bilden till vänster visar ett omslag från lite senare utgivningar. Det svarta fanns, vad jag vet, bara de på första utgivningarna.

Nr: 1062/2222