The Musical Box: Roy Woods ELO

måndag 11 april 2011

Roy Woods ELO

De finns de som säger att No Answer, ELO:s första album från 1971, är den enda riktiga ELO-plattan. Det är nämligen den enda där Roy Wood är med.

Lynnes och Woods tanke med ELO var att det skulle vara något slags sidoprojekt till The Move. Men när det mer eller mindre blev en lite sämre kopia, var det inget för herr Wood. Han hoppade av.

Om det nu är nån som tror att No Answer skulle vara särskilt lik ELO:s senare, får nog tänka om. För det här är ett ELO som aldrig senare kom tillbaka.

Givetvis beroende på den vildögde Roy Wood. Jeff Lynne var alldeles för mycket popsnubbe för att våga vara så flippad och experimentell, att kunna fortsätta i de spåren.

Men No Answer är spännande. Och man kan kalla den experimentell. Problemet med det är bara att 1971 var de här grejerna redan gjorda, av band som var bättre, Moody Blues, Procol Harum. Men det hindrar inte att det finns flera intressanta låtar.
Något som ELO gjorde väldigt bra var nämligen att blanda den klassiska musiken med popen. Här drar de ut det till den yttersta gränsen. De låter violinisten Steve Woolam gå loss riktigt ordentligt, ibland nästan till överdrift.

Det finns ett par lysande exempel. 10538 Overture är naturligtvis ett mästerverk, liksom briljanta beatlespoplåten Look at me Now. Mr Radio är inte heller att leka med.
(Men The Battle of Marston Moore kunde de hoppat över, den är ett monster).

Så nog är det här en nödvändig skiva i samlingen alltid. Och roligare än det ELO gjorde senare. För om jag får välja, tar jag hellre Roy Woods ELO än Jeff Lynnes.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar