The Musical Box: Steve Harley bytte spår

onsdag 13 april 2011

Steve Harley bytte spår

Steve Harley var han med den säregna rösten och de där låtarna Mr Raffles, Sebastian, Make Me Smile och Psychomodo. Steve Harley & Cockney Rebel höll till någonstans i utkanten av glamrocksvågen på 70-talet. Det var rätt bra låtar.

Det kom jag ihåg när jag plockade fram hans fjärde album, Timeless Flight från 1976.
Den skivan är kanske svaret på varför Steve Harleys stjärna dalade. Eller snarare, svaret på varför folk slutade köpa hans skivor.
Den är väldigt, VÄLDIGT, annorlunda från det han gjorde tidigare.

Timeless Flight har inte mycket T. Rex och Ziggy Stardust över sig. Fan vet om han inte lyssnat in sig rätt ordentligt på Dylan innan han spelade in den här. Någonstans, utan att kunna sätta fingret på det, känner jag nämligen igen mig.

Nu gör ju detta inte Steve Harley mindre intressant i mina ögon, snarare tvärtom. För det han gjorde var modigt. Han valde ju att gå en helt annan väg än vad någon kanske tänkt sig.

Timeless Flight har inget med 70-talets hitlistepop att göra. Här finns inga låtar som klistrar sig fast bakom pannbenet, inte vid en första lyssning.

Den är snarare experimentell och ganska rejält skum, knepig och udda. Det är nästan så jag skulle vilja jämföra med det Roxy Music gjorde på sina första album.

Så fan vet om jag inte gillar den här skivan ändå. Men då ska det sägas att jag spelat den ett antal gånger. Det tog tid att hitta nyanserna i Red is a Mean Mean Colour och White White Dove, som jag tycker är skivans bästa låtar.

Märkliga och långa Understand är också en sån där som inte kastar sig över folk direkt. Det är nog en låt man kan älska eller tråkas ihjäl av. Hela skivan är nog sån.

Mer om Steve Harley:
Egensinnig rocker med rovdjursblick (A Closer Look)

1 kommentar: