PINK FLOYD – DARK SIDE OF THE MOON – 1973
2013 fyllde den här skivan 40 år. En ansenlig ålder för en popskiva. Är det inte dags att den hamnar på UNESCO:s världsarvslista nu, eller åtminstone blir k-märkt?
Jag har nyligen bytt ut mitt slitna ex som jag köpte i mitten av 70-talet. I stället skaffade jag ett helt nypressat exemplar där ljudet är mycket bättre. Bra ljud krävs nämligen för att man ska uppskatta den här skivan på allvar.
En gammal knastrig DSOTM är bara en plåga. En gammal välskött skiva är naturligtvis att föredra före en nypress, men vad gör man när det låter skit?
Det där med originalskivor och olika pressningar bryr jag mig inte alltid så mycket om. Upplevelsen är viktigare.
Jag är ingen anhängare av devisen ”Allting har ett pris, men inget har ett värde”. Värdet för mig är upplevelsen, om priset är högt på skivan jag lyssnar på gör det inte saken bättre.
Att DSOTM är en av de största händelserna någonsin på den moderna musikens himmel är klart. Men varför det blivit så kan alltid diskuteras.
Kanske är det för den märkliga mixen av stämningsskapande musik tillsammans med Roger Waters dystopiska texter. Det är komplext och oerhört tekniskt samtidigt som musiken når direkt till hjärtat.
Kanske är det för att Pink Floyd egentligen för för första gången gick från riktigt långa musikstycken till kortare och mer bekväma. På skivan finns hela nio (tio) låtar. Å andra sidan blev det ingen regel, på uppföljaren Wish You Were Here var de bara fem.
För mig är ett av de starkaste ögonblicken Clare Torrys röst/sång/skrik i The Great Gig In The Sky. Det är så man ryser, fortfarande. Hennes berömmelse ligger dock inte här, utan att hon begärde att få betalt direkt och inte royalties på skivan...
Kanske är det också så att DSOTM numera är ganska sönderspelad (tillsammans med The Wall). Jag har liiite tröttnat på att lyssna på skivan.
Skillnad är det hemma hos polarn Per, som har DSOTM i alla dess tänkbara utgivningar, från svindyra masterpressar till den ”vanliga” svenska och allt där emellan. Hemma hos honom går skivan varm, fortfarande.
Nr: 27/2222
2013 fyllde den här skivan 40 år. En ansenlig ålder för en popskiva. Är det inte dags att den hamnar på UNESCO:s världsarvslista nu, eller åtminstone blir k-märkt?
En gammal knastrig DSOTM är bara en plåga. En gammal välskött skiva är naturligtvis att föredra före en nypress, men vad gör man när det låter skit?
Det där med originalskivor och olika pressningar bryr jag mig inte alltid så mycket om. Upplevelsen är viktigare.
"Gamla skivan"
Att DSOTM är en av de största händelserna någonsin på den moderna musikens himmel är klart. Men varför det blivit så kan alltid diskuteras.
Kanske är det för den märkliga mixen av stämningsskapande musik tillsammans med Roger Waters dystopiska texter. Det är komplext och oerhört tekniskt samtidigt som musiken når direkt till hjärtat.
För mig är ett av de starkaste ögonblicken Clare Torrys röst/sång/skrik i The Great Gig In The Sky. Det är så man ryser, fortfarande. Hennes berömmelse ligger dock inte här, utan att hon begärde att få betalt direkt och inte royalties på skivan...
Skillnad är det hemma hos polarn Per, som har DSOTM i alla dess tänkbara utgivningar, från svindyra masterpressar till den ”vanliga” svenska och allt där emellan. Hemma hos honom går skivan varm, fortfarande.
Nr: 27/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar