PAICE ASHTON LORD – MALICE IN WONDERLAND – 1977
Superdivorna Ian Paice, Tony Ashton och Jon Lord, verkar på sin skiva Malice In Wonderland vara helt övertygade om att vad de än tog i skulle det förvandlas till guld.
De skulle kunna göra precis vad som helst, och folk skulle älska det. Det är så självsäkert gjort och med en så självklar attityd. Det är nog därför Malice in Wonderland låter som den gör.
Är det så himla bra då?
Nej, inte ett dugg. För trots att varken Paice, Ashton eller Lord kunde kallas gamla 1977 låter det som gubbrock. Ashton sjunger som han spelat in låtarna tillsammans med ett halvtaskigt pubrockband i Southend On Sea.
Och låtarna är knappast vad man skulle kunna önska sig. Mycket Deep Purple så klart. Men inget alls i klass med Mark II-upplagan.
Nej, den ende som egentligen kommer undan det här med hedern i behåll är så klart Jon Lord. Hans mäktiga orgel går inte att låta bli att älska. Det är han som räddar Paice Ashton och Lord.
Nr: borttagen ur samlingen.
Superdivorna Ian Paice, Tony Ashton och Jon Lord, verkar på sin skiva Malice In Wonderland vara helt övertygade om att vad de än tog i skulle det förvandlas till guld.
Är det så himla bra då?
Nej, inte ett dugg. För trots att varken Paice, Ashton eller Lord kunde kallas gamla 1977 låter det som gubbrock. Ashton sjunger som han spelat in låtarna tillsammans med ett halvtaskigt pubrockband i Southend On Sea.
Och låtarna är knappast vad man skulle kunna önska sig. Mycket Deep Purple så klart. Men inget alls i klass med Mark II-upplagan.
Nr: borttagen ur samlingen.
Inte för att jag kan mycket om hårdrock, men Ian Paice var (är?) väl ändå trummis och inte basist? Det framstår som lite märkligt när du skriver att han "river av ett och annat fläskigt bassolo".
SvaraRaderaFelskrivning av mig, naturligtvis var han trummis. Ändrar i texten, tack!
Radera