Fans till Rush uppmanas att inte läsa denna text.
RUSH – A FAREWELL TO KINGS – 1977
Välkomna till robotrockens förlovade land. Till de stendöda gitarrernas ödsliga landskap och de urvattnade och kruttorra riffens rike.
Välkomna till A Farewell to Kings med Rush. Ett sömnigt, ocg ganska träigt alster från 1977.
Jag gillar Rushs tidiga album. Men inte den här.
Egentligen är jag förvånad. Jag trodde att Rush med 2112 året innan nått gränsen för hur tråkigt det kan låta. Men jag hade fel. A Farewell to Kings är ännu värre...Robotrock?
Och att sen komma ut med det här samma år som Sex Pistols släppte God Save the Queen och Elvis Costello chockade rockvärlden med My Aim is True är inget annat än taskig tajming.
Nr: borttagen ur samlingen
RUSH – A FAREWELL TO KINGS – 1977
Välkomna till robotrockens förlovade land. Till de stendöda gitarrernas ödsliga landskap och de urvattnade och kruttorra riffens rike.
Egentligen är jag förvånad. Jag trodde att Rush med 2112 året innan nått gränsen för hur tråkigt det kan låta. Men jag hade fel. A Farewell to Kings är ännu värre...Robotrock?
Och att sen komma ut med det här samma år som Sex Pistols släppte God Save the Queen och Elvis Costello chockade rockvärlden med My Aim is True är inget annat än taskig tajming.
Nr: borttagen ur samlingen
Har svårt att tro att "My aim is true" kan ha chockat nån. Möjligen kan någon, i likhet med mig, ha hört den efter att ha upptäckt de efterföljande, lysande, skivorna med Attractions och förfärats över hur sån fisig mainstreamrock kunde höjas till skyarna som en frisk punkfläkt.
SvaraRaderaHåller inte med. Jag minns fortfarande den dagen när jag hörde My Aim Is True första gången, bara ett par dagar efter den släppts.
RaderaKan dock hålla med om att plattorna efter blev bättre. Men det visste man ju inte då.
Jag började lyssna in mig på Costello runt 1983. Första skivan blev "Get happy", riktigt bra, andra skivan "My aim is true"... och så tog utforskandet abrupt slut, och återupptogs inte förrän typ 8 år senare.
RaderaTycker än idag att det är Costellos mest o-spännande skiva någonsin. Tråkiga låtar, trist arrangerade och med platt produktion. (Tror till och med att Costello själv medgett att han "dummade ner sig" när han skrev de låtarna, tidigare hade han krånglat till sitt låtskrivande en smula men insåg att det enkla låg i tiden.) Senare bottennapp som "Goodbye cruel World" hade i alla fall i grunden bra låtar, och Bruce Thomas.
Men OK, det finns några låtar på andra sidan som jag gillar. Fast hur den kan rankas som en av hans bästa, som den tenderar att göras på medelålders vita mäns listor, det övergår mitt förstånd så medelålders vit man jag är.
Det är säkert som du säger. Men för vissa av oss medelålders vita män handlar det nog mer om nostalgi än om hur bra pop det egentligen var.
Radera