SANTANA – SANTANA IV – 2016
När Carlos Santana återförenas med sin line-up från Woodstock 1969 går det så klart inte att undvika att det blir nostalgiskt. Santana IV, som är ”uppföljaren” till 1971 års Santana 3, den senaste LP där Carlos spelade tillsammans med Gregg Rolie, Mike Shrieve, Michael Carabello och Neal Schon, är ett tidshopp tillbaka 45 år i tiden.
Jag går givetvis igång på alla växlar av en sån här LP (en dubbel dessutom). Självklart hittar jag alla de där förväntade kopplingarna. Här finns en känsla av Samba Pa Ti, ett anslag från No One To Depend On, Everybody´s Everything och Guajira.
Farbröderna i bandet har nog redan passerat ”gubbstadiet” men levererar en i det närmaste klockren musikalisk upplevelse, där den som har album som Santana 3 och Abraxas i någorlunda färskt minne kan luta sig tillbaka och bara njuta.
Okej, det är kanske inte direkt nyskapande, men måste musik alltid vara det? Trots sådana invändningar är det gnistrande latinorock, här finns en struttigt funksound och en skön soulkänsla. Vi är tveklöst tillbaka till Santanas tidiga 70-tal.
Men ställa skivan vid sidan Santana 3 eller Abraxas kan jag inte göra.
Där Santanas 70-talare var oskuldsfulla och fulla av naiv tillförsikt är Santana IV i stället en vältrimmad 2000-talsprodukt.
Vad man skulle kunna tycka vara en nackdel är att bandet dessutom har en tendens att dra ut på låtarna lite väl långt (det stör dock inte mig, tvärtom, bandet håller stilen från Santana 3).
Jag tvivlar på att de som hört Santanas musik först via album som Supernatural eller andra senare alster förstår eller kommer att ha så mycket nöje av Santana IV.
Visserligen finns det låtar och arrangemang som påminner om Santanas mer kommersiella sida, men det är i korta sekvenser som tack och lov för det mesta bara blixtrar förbi.
Soundet är modernt och kraftfullt, Santana IV:s huvudspår är dock progressiv rock, världsmusik en het salsadoftande crossover.
Jag är barnsligt förtjust i skivan just nu. Med bara en kort inlyssningsperiod tycker jag dock inte att Santana IV är Carlos mest intressanta album på den här sidan tusenårsskiftet. Där står fortfarande nyskapande Shape Shifter från 2012 i en klass för sig.
Men att Carlos, Gregg Rolie, Mike Shrieve och de andra visste vad de var ute efter – och lyckades hitta det – är tveklöst.
Nr: 968/2222
När Carlos Santana återförenas med sin line-up från Woodstock 1969 går det så klart inte att undvika att det blir nostalgiskt. Santana IV, som är ”uppföljaren” till 1971 års Santana 3, den senaste LP där Carlos spelade tillsammans med Gregg Rolie, Mike Shrieve, Michael Carabello och Neal Schon, är ett tidshopp tillbaka 45 år i tiden.
Farbröderna i bandet har nog redan passerat ”gubbstadiet” men levererar en i det närmaste klockren musikalisk upplevelse, där den som har album som Santana 3 och Abraxas i någorlunda färskt minne kan luta sig tillbaka och bara njuta.
Okej, det är kanske inte direkt nyskapande, men måste musik alltid vara det? Trots sådana invändningar är det gnistrande latinorock, här finns en struttigt funksound och en skön soulkänsla. Vi är tveklöst tillbaka till Santanas tidiga 70-tal.
Där Santanas 70-talare var oskuldsfulla och fulla av naiv tillförsikt är Santana IV i stället en vältrimmad 2000-talsprodukt.
Vad man skulle kunna tycka vara en nackdel är att bandet dessutom har en tendens att dra ut på låtarna lite väl långt (det stör dock inte mig, tvärtom, bandet håller stilen från Santana 3).
Jag tvivlar på att de som hört Santanas musik först via album som Supernatural eller andra senare alster förstår eller kommer att ha så mycket nöje av Santana IV.
Visserligen finns det låtar och arrangemang som påminner om Santanas mer kommersiella sida, men det är i korta sekvenser som tack och lov för det mesta bara blixtrar förbi.
Soundet är modernt och kraftfullt, Santana IV:s huvudspår är dock progressiv rock, världsmusik en het salsadoftande crossover.
Men att Carlos, Gregg Rolie, Mike Shrieve och de andra visste vad de var ute efter – och lyckades hitta det – är tveklöst.
Nr: 968/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar