Så funkar Ommadawn

MIKE OLDFIELD – OMMADAWN - 1975

Ommadawn är Mike Oldfields sista av hans tre stora. Den avslutar ”trilogin” ihop Tubular Bells och Hergest Ridge. Ommadawn är min favorit av dem. Det tycker säkert en och annan verkar konstigt. Men jag motiverar det så här.

Folk kan tycka vad de vill om Mike Oldfields första, största och mest välkända verk, Tubular Bells och Hergest Ridge. Men båda är ganska ”stökiga”. Man vet inte vad som väntar. Därför blir det ingen avkoppling att spela dem. Åtminstone jag sitter på helspänn, hela tiden.

Ommadawn från 1975 är något helt annat. Det finns nog en och annan som skulle vilja påstå att det Oldfields första ordentliga närmande till den ambienta musiken. Eller hans första new age-platta.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om vilket. Jag vet bara att den är skön och avkopplande att lyssna på. Lite extra förtjust är jag i avslutningen av andra delen (b-sidan) med en barnkör och Oldfield i bakgrunden mumlande obegripligheter.

Att lyssna på Ommadawn är ungefär som när man kör en väl invand vägsträcka. Och helt plötsligt upptäcker att man nästan är framme. Och inte har ett enda minne av hur färden gick till...
Så funkar Ommadawn.

Nr: 164/2222