DANIEL LANOIS – ACADIE – 1989
Daniel Lanois Acadie är en väl bevarad hemlighet i rockvärlden. De flesta kopplar säkert ihop Lanois med storheter som U 2, Emmylou Harris, Bob Dylan och Neil Young, som han producerat album åt. Men att han själv spelat in en rad fantastiska plattor är mindre känt.
Acadie är bara ett i raden av flera mer eller mindre svårhittade album med Daniel Lanois.
Lanois egen musik har inget av U 2:s överväldigande, bombastiska sound, utan är i stället minimalistisk musik gjord med sådan värme att den är helt omöjlig att stå emot.
Att placera Daniel Lanois musik i någon genre är svårt. Med viss rätt kan man kalla den cajuninspirerad, på grund av hans steelgitarr går det eventuellt att dra paralleller med country.
Vissa likheter finns ibland med Ry Cooders mer atmosfäriska album, men inget av det är riktigt rätt ändå.
Daniel Lanois har kanske hittat en alldeles egen genre. Hans skivor kan vara svåra att få tag på. Acadie, som är hans första soloplattan, är dock ett av få album som ganska ofta dyker upp i second handaffärernas skivbackar.
LP:n kom 1989 och kom ut något år efter U 2:s The Joshua Tree, som producerats av Lanois tillsammans med Brian Eno. Jag gissar att ganska många därför köpte skivan, men att de sen blev besvikna på att Acadie inte hade något som helst med U 2:s musik att göra.
Men det är en LP väl värd att ha i samlingen. Daniel Lanois mycket är självklart mycket välgjord utan att för den skull trycka på några som helst av de vanliga kännetecknen för en popskiva från slutet av 80-talet. Musiken är i stället stämningsfull, atmosfärisk, fantasieggande och rent av hypnotisk.
Cajuninspirerade Jolie Louise är en sån där låt som fastnar ganska fort liksom Amazing Grace i en version man aldrig trodde skulle finnas, medan andra är svårare att komma åt.
Acadie är inte en sån där skiva som sätter sig redan vid första lyssningen, den kräver tid och blommar inte fullt ut förrän man helt accepterat Lanois idéer.
Nr: 438/2222
Daniel Lanois Acadie är en väl bevarad hemlighet i rockvärlden. De flesta kopplar säkert ihop Lanois med storheter som U 2, Emmylou Harris, Bob Dylan och Neil Young, som han producerat album åt. Men att han själv spelat in en rad fantastiska plattor är mindre känt.
Lanois egen musik har inget av U 2:s överväldigande, bombastiska sound, utan är i stället minimalistisk musik gjord med sådan värme att den är helt omöjlig att stå emot.
Vissa likheter finns ibland med Ry Cooders mer atmosfäriska album, men inget av det är riktigt rätt ändå.
Daniel Lanois har kanske hittat en alldeles egen genre. Hans skivor kan vara svåra att få tag på. Acadie, som är hans första soloplattan, är dock ett av få album som ganska ofta dyker upp i second handaffärernas skivbackar.
LP:n kom 1989 och kom ut något år efter U 2:s The Joshua Tree, som producerats av Lanois tillsammans med Brian Eno. Jag gissar att ganska många därför köpte skivan, men att de sen blev besvikna på att Acadie inte hade något som helst med U 2:s musik att göra.
Men det är en LP väl värd att ha i samlingen. Daniel Lanois mycket är självklart mycket välgjord utan att för den skull trycka på några som helst av de vanliga kännetecknen för en popskiva från slutet av 80-talet. Musiken är i stället stämningsfull, atmosfärisk, fantasieggande och rent av hypnotisk.
Acadie är inte en sån där skiva som sätter sig redan vid första lyssningen, den kräver tid och blommar inte fullt ut förrän man helt accepterat Lanois idéer.
Nr: 438/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar