I slutet av 70-talet var Jane superhjältar hemma i Tyskland, på andra sidan Elsass eller norr om Östersjön var det däremot nästan ingen som visste vilka de var. Det tänkte Jane råda bot på med den här LP:n, Age Of Madness, som skulle bli deras biljett till utlandet och som skulle öppna dörrar också i England och USA...hade de tänkt sig...
Så blev det inte, trots att Age Of Madness är en högst kompetent hårdrockplatta från det sena 70-talet. Mycket av Janes klassiska progtendenser finns där också. Den som gillar Deep Purple från samma tid uppskattar säkert det här. Blytunga gitarriff och en fläskig stånkande orgel i bakgrunden.
Felet med Age Of Madness som jag ser det är dock att låtarna generellt inte är särskilt starka. 1978 hade nog Jane passerat sitt bäst-före-datum redan.
Jag saknar den blixtrande ironin och experimentlusten från tidigare album som Fire Water Earth & Air, och till och med de ganska yviga – men charmiga sakerna - på deras första plattor. Age Of Madness känns lite för tillrättalagd med andra ord.
Och sånt är så klart inte bra för något band alls. Och särskilt inte för gamla tyska krautrockare som man helst ser som rebeller, rockgangsters och allmänt elaka typer med långt hår och ovårdat skägg.
Men visst, Age Of Madness är en helt okej platta. Det är bra tysk rock. Men inte är den någon av de allra roligaste plattorna jag hört i den genren.
Nr: 1879/2222
"Bra tysk rock" - är inte det vad som på engelska kallas "contradiction i terms", ungefär som att säga "en hederlig politiker" eller "en normalintelligent dokusåpekändis"?
SvaraRaderaJa, under förutsättning att alla politiker är ohederliga och att alla dokusåpakändisar har en sexårings intelligens.
Radera