Psykedelia i sin renaste form

GRATEFUL DEAD – AOXOMOXOA – 1969

Jag gillar atmosfären och stämningen på den här skivan. Aoxomoxoa är psykedelia sin renaste form. Men det är ungefär allt. Grateful Dead hade massor att säga 1969, men fick inte fram det riktigt.

Numera är Aoxomoxoa en daterad skiva, för många förmodligen helt inaktuell för vidare lyssning. Att skivan skulle vara ”viktig” för att det var så här Grateful Dead skulle ha låtit på sina beryktade jamsessioner i mitten av 60-talet stämmer inte.

Det finns inte ett enda långt jam på skivan, vilket var själva grejen med deras acidtest. Nej, den här skivan är inte som ryktet sagt.

Dessvärre hittar jag inga riktigt bra låtar heller, även om Doin´ That Rag är ganska kul lyssning. Det märkliga, nästan spöklika, är att man nästan kan höra bandets frustration över detta. Var och en är så skickliga musiker, inte minst Jerry Garcia, men det händer ändå nästan ingenting.

Nej, Aoxomoxoa är ingen Surrealistic Pillow, Jefferson Airplanes psykedeliska monsterskiva. Det är inte ens en Crown Of Creation eller Volunteers heller. Möjligtvis kan man jämföra den med Airplanekollektivets After Bathing At Baxter´s, som sett genom den historiska luppen var en lite väl mycket skruvad psykedelisk platta.

Men det är kanske där det intressanta med Aoxomoxoa ligger? Grateful Dead lyckas trots allt förmedla en stämning och känsla som inte går att hitta på många andra ställen. Sånt är viktigt när det gäller psykedelia, kanske det viktigaste.

Nr: 319/2222