ROLLING STONES – STILL LIFE – 1982
I början av 80-talet var Rolling Stones tillbaka. Med albumet Tattoo You hade de satt hela 80-talets rockelit på plats och på köpet skaffat sig massor med nya fans. Still Life var liveplattan som skulle bekräfta det.
Men en nästan enig kritikerkår anser än i dag att denna inspelning är något av det värsta Stones gjort...
...vilket det förmodligen är.
Av någon anledning tyckte Mick Jagger det var dags att ta efter punk- och new wavebanden, vilket passade dem lika illa som en sydväst på en cockerspaniel.
Still Life går i ett rasande tempo. De vanligtvis något lugnare låtarna har här blivit smattrande rocklåtar. De redan rockiga går halsbrytande fort. Nya versioner på gamla låtar kan vara ganska uppfriskande.
Problemet med Still Life är att inspelningen känns alldeles för enahanda och ovarierad. Stones mal på i samma höga tempo hela tiden och låtarnas storhet försvinner med antalet bpm.
Det andra problemet är – underligt nog – att Stones aggressiva uttryck kommer bort. Låtarna förlorar sin själ och skivan blir mer en new wave-parodi än ett bra livealbum.
Still Life är en tråkig upplevelse efter ett så lysande album som Tattoo You.
Vem ville höra gamla gubbar (Stones var gamla redan då, rockhjältar blev fortare gamla förr) göra sig lustiga över den (då) nya rockgenarationen.
Nr: 1223/2222
I början av 80-talet var Rolling Stones tillbaka. Med albumet Tattoo You hade de satt hela 80-talets rockelit på plats och på köpet skaffat sig massor med nya fans. Still Life var liveplattan som skulle bekräfta det.
...vilket det förmodligen är.
Av någon anledning tyckte Mick Jagger det var dags att ta efter punk- och new wavebanden, vilket passade dem lika illa som en sydväst på en cockerspaniel.
Problemet med Still Life är att inspelningen känns alldeles för enahanda och ovarierad. Stones mal på i samma höga tempo hela tiden och låtarnas storhet försvinner med antalet bpm.
Still Life är en tråkig upplevelse efter ett så lysande album som Tattoo You.
Vem ville höra gamla gubbar (Stones var gamla redan då, rockhjältar blev fortare gamla förr) göra sig lustiga över den (då) nya rockgenarationen.
Nr: 1223/2222
"Still life" var den andra Rolling Stones-plattan jag köpte i mitt liv. (Den första var greatest hits-samlingen "Rolled gold".) Jag tror du har tagit fel på utgivningsåret. Jag minns nämligen med bestämdhet att jag köpte plattan när den nyligen släppts, och att detta var ungefär i samma veva som Rolling Stones spelade på Ullevi i Göteborg (sommaren 1982).
SvaraRaderaSom tonåring och ganska nybliven Stones-fan hade jag inte så mycket att jämföra med, och jag tyckte då att plattan var helt okej. När jag hör den idag håller jag med om att den inte tillhör Stenarnas bättre skivor, men jag tycker inte heller att den är så fruktansvärt usel som många hävdar. Det främsta problemet är enligt min mening det gräsliga gitarr-soundet. Keith Richards och/eller Ron Wood verkar ha varit alldeles för förtjusta i några av de effektboxar som i början av 80-talet var nya på marknaden.
Till skivans försvar vill jag hävda att versionen av "Time is on my side" är alldeles utmärkt, och skiljer sig en del från andra inspelningar Stones gjort av den låten.
Tack för ditt inlägg. Du har helt rätt när det gäller utgivningsåret, 1982 ska det vara.
Radera