WINGS – OVER AMERICA – 1976
I mitten av 70-talet var det bara progrockband som vågade sig på något så gigantiskt som trippelalbum. Men det var inte progrock Paul McCartney tänkte erövra världen med. Det var i stället ett mastodontiskt statement efter en gigantisk turné, Wings första varv runt jorden.
För att ingen skulle missa detta sattes ett enormt flygplan på skivomslaget, som var så satans stort att de flesta missade att det var ett flygplan...
Det jobbiga med detta album är dock att innehållet inte blev så förtvivlat genombra som man ville att alla skulle tro och hoppas när de fick syn på den flygplanssidan i skivbacken.
Det blev bara ”så där”, trots att Paul McCartney dundrade på med det bästa från Venus And Mars, det bästa från Band On The Run och de flesta andra wingsplattor och en och annan gammal beatlessnyftare.
Men en trippel är en trippel och inget annat än en trippel. Det blev väldigt många låtar på en gång som man på något sätt skulle försöka sortera i hjärnan...vilket för det mesta slutade med att det enda man kom ihåg var den lite småroliga wingsversionen av Yesterday och den där fantastiska storslagna inledningen med Rock Show och Jet.
Men dåligt är det sista det här albument är. En skiva som är ”så där” med Paul McCartney och dessutom från mitten av 70-talet är naturligt storslaget bra och givetvis en skiva som alla bör ha hört någon gång (om man har tålamodet).
Nr: 880/2222
I mitten av 70-talet var det bara progrockband som vågade sig på något så gigantiskt som trippelalbum. Men det var inte progrock Paul McCartney tänkte erövra världen med. Det var i stället ett mastodontiskt statement efter en gigantisk turné, Wings första varv runt jorden.
För att ingen skulle missa detta sattes ett enormt flygplan på skivomslaget, som var så satans stort att de flesta missade att det var ett flygplan...
Det jobbiga med detta album är dock att innehållet inte blev så förtvivlat genombra som man ville att alla skulle tro och hoppas när de fick syn på den flygplanssidan i skivbacken.
Det blev bara ”så där”, trots att Paul McCartney dundrade på med det bästa från Venus And Mars, det bästa från Band On The Run och de flesta andra wingsplattor och en och annan gammal beatlessnyftare.
Men en trippel är en trippel och inget annat än en trippel. Det blev väldigt många låtar på en gång som man på något sätt skulle försöka sortera i hjärnan...vilket för det mesta slutade med att det enda man kom ihåg var den lite småroliga wingsversionen av Yesterday och den där fantastiska storslagna inledningen med Rock Show och Jet.
Men dåligt är det sista det här albument är. En skiva som är ”så där” med Paul McCartney och dessutom från mitten av 70-talet är naturligt storslaget bra och givetvis en skiva som alla bör ha hört någon gång (om man har tålamodet).
Nr: 880/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar