Inte värd att lyssna på första gången

Det var över 30 år sedan jag lyssnade på en Uriah Heep-LP. Inte så konstigt, det är över 35 år sedan de var stora. Då gick Uriah Heep hem hos de stentuffa och bensindoftande grabbarna på Push Dakota-mopeder.

Tuffa gitarriff, en fläskig orgel som dränkte allt annat och så David Byron förstås, som kunde skrika högre än de flesta, utom Ian Gillan. Det var skittufft.

Jag hajade inte deras storhet då, och efter att ha lyssnat igenom Wonderworld från 1974 igen, förstår jag den ännu mindre.

I låten So Tired sjunger Byron ”I´m so tired, and I´m so uninspired”. Förutom att det luktar uselt nödrim var det säkert så. För Wonderworld känns år 2010 tråkig, nästan monoton och som en upprepning av vad både Uriah Heep och andra gjort tidigare. Ett hopkok på lite Deep Purple, Black Sabbath och några progressiva rockteman blir inte alltid så bra.

Wonderworld är precis som Byron sjunger, oinspirerad.

”Det är en av de myriader skivor man lyssnar på en gång och sedan efter ett år lyssnar på igen, bara för att inse att den inte var värd att lyssna på första gången”.
Ungefär så skrev en brittisk musikrecensent om Wonderworld.
Jag håller med, även om det tog mig tre decennier att komma fram till samma sak.

Det är kanske inte rättvist att ta fram just Wonderworld, som är gruppens fjärde album. Det ska sägas att de tidigare plattorna var betydligt bättre, Salisbury och Look at Yourself inte minst.
Uriah Heep slog igenom i början av 70-talet med låtar som Gypsy och Look at Yourself. Då fanns nerv och glöd, även om det velades mellan alla möjliga musikstilar, hårdrock, glamrock, boogierock och till och med 60-talspop.

Då var Uriah Heep stora. Men redan efter några år började bandet gå på tomgång och populariteten rasade. De fortsatte dock ge ut skivor fram till slutet av 90-talet.
Jag känner bara en som gillar Uriah Heep nu för tiden. Han bor i Hovslätt.